Deras nisch är att smörja rätt

Åtvidaberg, några mil söder om Linköping, är en ganska märklig ort. Ta den industriella historian: Den är lång, framgångsrik och katastrofal lite om vartannat. Under medeltiden var Åtvid ett centrum för kopparbrytning. Långt senare lade Facits mekaniska räkne­-snurror grunden till ett världsbolag, sen kom japansk elektronik.
Fotbollslagets, ÅFFs, historia är lik ortens. Från botten av seriesystemet till internationell braksuccé, med segrar över bland andra engelska Chelsea på klassiska Kopparvallen, och så ner i serieträsket igen. För att återvända till toppen på nytt. (Hur nu det ska sluta i höst.)
Utvecklingen för det som så småningom blev Assalub AB har också gått upp och ner och upp igen. Ursprunget, Åtvidabergs vagnfabrik, startade när förra seklet nyss var påbörjat. 1911 byggde man personbilar.

(Publicerad 2010-09-07)

– Det gick inget vidare. Bilarna var svåra att sälja och kvaliteten inte den bästa, sa Niklas Rehn, teknikansvarig på Assalub, som tillsammans med Assalubs tre andra ägare satt runt konferensbordet i företagets lokaler på Präst-ängsvägen i Åtvid en förmiddag i början av juni i år.
Så 1928 började man tillverka smörjutrustningar i stället. Det gick bra. Riktigt bra.
Vagnfabriken blev Åssa som 1987 köptes av finländska Safematic Oy.
Det gick mindre bra. 1993 var konkursen ett faktum. Pär-Olof Funck, som var Åssas vd, köpte tillsammans med Ulf Tancred och två ytterligare privatpersoner bolaget och startade på nytt. Det nya företagets namn blev Assalub.
Pär-Olof Funck är numera exportansvarig. Ulf Tancred har fortfarande hand om ekonomin medan Kim Funck är vd.

Assalub tillverkar och säljer utrustning för rationell smörjautomation.

I sortimentet finns produkter som används för hand och större doningar för centralsmörjning. Assalub tillhandahåller också apparatur för hantering av smörjmedel.

Klicka här för korta fakta om Assalubs utveckling.

En tämligen liten nisch kan tyckas. Men att bolaget är fokuserat på en specifik uppgift ansåg de fyra ägarna samstämt vara en stor fördel. Kunderna är huvudsakligen stora företag i processindustrins olika branscher: papper, stål, järn och gruvor. Bolag för vilka ett driftstopp för underhåll kostar stora summor per timme.
Mindre nischat var det för ett antal år sedan. När Assalub 1997 utsågs till Veckans företag av IVAs projekt Ljusåret var den mest lönsamma delen smörjutrustning för fordonsverkstäder. Den delen av Assalub såldes 2008.
Fast huvudanledningen till försäljningen var nog ändå önskemålet att uteslutande rikta in bolaget mot en mer krävande del av smörjmarknaden.
Företagets fettmätare är exempel på en unik produkt. Första varianten presenterades för tretton år sedan. Ur den utvecklades det datorstödda handsmörjsystemet Luberight. Hur mycket och när en smörjpunkt smörjs registreras och koms ihåg. Mängden fett minskar rejält och de smorda lagren håller längre.
En miljövänlig innovation med andra ord.

– Vi är inte miljöcertifierade, men vi har ett miljöperspektiv i allt vi sysslar med. Det finns konkurrenter som säljer miljövidriga slit- och slängprodukter. Miljöhänsyn är självklart, sa Kim Funck, inte utan emfas.

Det Åtvidföretaget levererar lever länge. Varje produkt får ett unikt och kartotekfört serienummer. Skulle en del behöva bytas sker identifikationen snabbt. Så har det varit i mer än 80 år.
Niklas Rehn dokumenterade detta svart på vitt. (Nåja, pappret innehöll en färgbild.) En av Åssas utrustningar, levererad 1936, gick sönder i år. Snabbt och lätt kunde korrekt utbytesdel identifieras just på grund av originalets serienummer. Slit och släng?

I Sverige gäller direktförsäljning till kund. Utomlands finns återförsäljare. Runt hälften av produktionen exporteras.
– Vi är inget stort företag, men på den svenska marknaden är vi ändå stora i vår nisch, sa Pär-Olof Funck.
De fyra ägarna såg hellre att deras produkter var unika än volymstora.

Tillverkningen sker till största delen mot   kundorder. Även i produktutvecklingen är kunderna ofta inblandade. Direkt eller indirekt. Inte sällan snappar Assalubs säljare upp behov som startar en utvecklingsprocess.

– Sen har vi med tiden utvecklat god fingertoppskänsla för vad vi ska satsa på, sa Pär-Olof Funck.
Och behövs mer kompetens så är det inte så långt till närmaste universitet.
– Vår tekniska kompetens är god. Och vi har de kontakter som behövs för att skaffa tillfällig extern extra kunskap.
Alla kvalificerade arbeten kräver ju faktiskt inte examen från högskola. Gymnasieingenjörsutbildningen, som fanns förr, räckte långt, ansåg Assalubs ägare.
Tillgång till välutbildad personal är, trots att personalomsättningen är minimal, naturligtvis viktig för Assalub. Därför är bolaget engagerat i Teknikcollege i Östergötland. Idén med Teknikcollege är att skolor, kommuner och företag ska samverka för att modernisera och utveckla industriteknikutbildningen. I Åtvid valde 17 elever denna gymnasieform med mycket praktik. I mångdubbelt större Linköping bara en (1).
Det är märkligt att så få söker till industriprogrammet. Det ger ju nästan garanterat jobb, tyckte de fyra industriägarna vid bordet.

Nå, det går bra för Assalub. Framtidsutsikterna verkar ljusa. I år ökar omsättningen mer än 20 procent jämfört med förra året. Om fem år är man än mer internationell och har återförsäljare i fler länder. Man har ju plockat fram bra och unika produkter.

Några tankar på att flytta från Åtvid eller sälja bolaget existerar inte. Tvärtom. De fyra vid bordet menade att engagerat och stabilt ägande är bra för företaget. Och de lokala politikerna sköter sig.
Visst har man fått inviter om att sälja.
– Man månar ju om företaget. Ett större bolag skulle bara schabbla bort kunskap och produkter, sa Pär-Olof Funck.

Även i Sverige i stort har företagsklimatet blivit bättre, ansåg kvartetten. Nu är det inte längre skottpengar på företagsledare. I alla fall inte i Åtvidaberg.
Fast ska det bli ordentlig fart på nyskapandet i landet så måste skolan och utbildningen i stort renoveras. I andra länder blir man uppmuntrad att läsa det som behövs. I Sverige gäller fritt val på gymnasiet.
– Det behövs mer styrning inom utbildningen, sa Pär-Olof Funck.
Dessutom krävs mer riskvilligt kapital.
– Det är extremt dyrt att utveckla saker även om nu vi är i den sitsen att vi kan göra det med egna medel och i samarbete med kunder, sa Niklas Rehn.

Pär Rönnberg pr@iva.se