Kopplar du?

Försommarsolen avslöjar obarmhärtigt vilka delar av kroppen som gnagts av tidens tand och vilka som vuxit. Vill man göra något åt detta är det störst chans att lyckas om man bjuder in sina närmsta vänner och ber dem ta med sina vänner och så börjar man göra någon hälsofrämjande verksamhet tillsammans, typ en joggingklubb.
Det här föreslår två experter på mänskliga nätverk, de amerikanska medicinarna Nicholas Christakis och James Fowler i boken Connected. De beskriver utbredningen av så skilda fenomen som sjukdomar, fetma, rökning, glädje, altruism… och kommer fram till att man sprider dem i tre led – alltså till mina vänners vänners vänner och att dessa i sin tur påverkar mig, fastän jag inte känner dem direkt.

Forskarna träffades när de bägge var på Harvard och började tillsammans studera sociala nätverk. Har ni observerat att det är mycket om nätverk som kommer från Harvard, inte minst det webb-baserade nätverket Facebook? Kanske spelar det in att ett Harvard-nätverk är bra att ha. Med begåvade, välutbildade och välplacerade vänner är chansen också större att jag själv är eller blir det.
Om man känner sig skräckslagen över internets möjligheter för barnen att bli spelberoende sparrisar, för pedofiler att få utlopp för sina lustar och brottslingar att planera kupper, så är läsning av Connected lugnande. Författarna menar att det som skiljer människan från resten av planetens varelser är vår enorma förmåga att skapa nätverk.
Där våra närmsta släktingar primaterna skapar gruppkänsla genom att plocka löss av varandra – en tidsödande och begränsad syssla eftersom man bara kan ägna sig åt en kompis åt gången, så har vi utvecklat språket. Enligt matematiska beräkningar lär den optimala samtalsgruppen bestå av fyra personer – en som pratar och tre som lyssnar. Tänk på det nästa gång ni är ute i sällskap; att ganska ofta delas bordssamtalen upp just i grupper om fyra. Med hjälp av informationsteknologin kan vi så utveckla dessa grupper där min lilla grupp hakar in i din grupp och så vidare.

Farorna då? För att nätverken ska fungera har vi utvecklat olika roller: de som samarbetar eftersom man kan åstadkomma mer tillsammans än var och en för sig, de som snyltar (free riders), ensamvargarna som bryter sig ur gemenskapen främst för att slippa snyltarna och så de som straffar snyltarna. Vilken roll som dominerar varierar, men om snyltarna blir för många faller samarbetet ihop. Vi tar också olika roller beroende på situationen. Vill man testa detta ska man ta sin cykel och ge sig ut i Stockholmstrafiken. Inom loppet av en timma kan jag nästan garantera att ni provat på alla rollerna. Dock ska man vara försiktig med straffandet när det gäller stora fordon!

Spelteoretiska försök världen över visar att ju mer kontakt människor haft med främlingar och ju vanare vi är vid handel desto mer inställda på att samarbeta och dela med oss är vi. Så kanske dags att skippa vår gamla favoritsysselsättning att avgränsa folk efter ras, kön, ålder, färg på byxor och satsa på att koppla ihop oss i stället.
Det lönar sig nämligen!

Teresa Söderhjelm