Peace in our time?

(Publicerad 2011-09-06)

Den 22 juli satte vi oss i bilen för att göra en färd i världskrigens spår. När vi kommit till Tyskland trodde vi att vi med vår undermåliga skoltyska måste hört fel – bombattentat i centrala Oslo! Skolbarn massakrerade på en lägerö! Här var vi på historisk utflykt för att söka upp förgången ond-ska, våld och dårskap och så finns den fortfarande här och nu. En obehagligt oroande känsla.
Min far åkte som ung läkare med de vita bussarna från Sverige, som forslade överlevare från olika tyska hemskheter till Sverige. De åkte ner genom ett Tyskland i ruiner, hämtade utmärglade människor från koncentrationslägren och åkte norrut. En förhoppningsfull passagerare frågade pappa:
– Bleiben wir im Hotel in Hamburg?
(Ursäkta tyskan, passageraren fick sina im och in rätt!)
När de körde genom grushögen som varit Hamburg grät passageraren. Det som varit hans trygghet och som hållit honom uppe under de vidriga åren, var utraderat.

Människan är ett av jordens mest anpassningsbara däggdjur. Vi lever ju i stort sett över hela klotet. Det låter framåtriktat och tänkande att vara anpassningsbar, men det har något riktigt korkat i sig också. Det är varmt den dagen vi reser från Sverige, så jag packar bara lätta sommarkläder, och fryser som en hund i Normandie. Jag hade anpassat mig till rådande förhållanden i Sverige, och kunde inte tänka mig att vädret skulle vara sämre söderut. Den här egenskapen kanske ligger bakom att soldaterna stannade i första världskrigets skyttegravar i fyra år, trots att franska och tyska soldater redan efter några månader tagit juluppehåll för att spela fotboll med varandra. Ändå fortsatte de det vansinniga i att leva nedlusade med ruttnande fötter i vattenfyllda diken. Varför inte bara kliva upp och gå därifrån? Nä, istället anpassade man sig, fortsatte gyttjebrottningen, men smorde in fötterna i fett så de inte skulle ruttna!

Tänker på att ska man göra något vidrigt, som genomgå kemoterapi för att bekämpa cancer, så orkar man förmodligen inte med att läsa otäcka deckare, eller se hemskheter på tv. Vi behöver en balans mellan ont och gott. Om man däremot lever som vi gör i ett förskonat hörn av världen är det lätt att tro att ondskan av någon given naturlag ska stanna utanför våra gränser. Såg några studiodebatter från Almedalsveckan ledda av statstelevisionens reportrar. De lät inte folk tala till punkt, och som tittare fick man inte reda på någonting mer än att reportern verkade ha förväxlat skjutjärnsjournalistik med att vara ohövlig. Men det kan man vara i Sverige, för man riskerar ingenting. Rediga svenskar löser aldrig konflikter med våld, eller?
Den här sommaren liknas på många håll i pressen med situationen 1938 – ekonomisk kris, arbetslöshet, USA och delar av EU på väg mot en depression, upplopp på flera håll i Europa. Vi vet ju hur den krisen löstes, med den blodigaste sammandrabbningen i mänsklighetens historia.
Ska vi i Sverige klara oss igen?
Jag hoppas det. För jag önskar ingen att fråga om vi ska bo på hotell i Stockholm, bara för att få svaret att det enda som finns kvar av stan är en grushög.

Teresa Söderhjelm