Tjorven eller Kant Kålrot?

För att våga sig ut genom dörren måste man anta att de flesta människor är förnuftiga. Bilföraren som möter en i trafiken gör inget irrationellt, utan hennes handlande kan upphöjas till allmän lag. För att uttrycka sig som Kant.
I Sverige, i likhet med andra homogena nationalstater, tycker de flesta nog att världen skulle vara ett bättre ställe om alla uppförde sig som vi; sansat och omdömesgillt. Det håller ända tills man hamnar på gigamatvarubutiken en fredagseftermiddag. Hyggliga familjemödrar och fäder, Amnestymedlemmar och fågelskådare förvandlas till vilddjur på jakt efter parkeringsplatsen närmast butiken, efter största oxfilén på extrapris, efter snabbaste vägen genom kassan. Samma sak på cykelbanorna i Stockholm. Vanligtvis balanserade människor förbyts när de ikläder sig cykelhjälm, sportglasögon och en minst 21-växlad smalhjuling mellan benen. Nu går det undan och maka på dig du eländige för här kommer jag!

I våras hälsade jag på min 95-årige gudfar i Köpenhamn. Han ville visa stan och vi tog oss fram på det sätt som var enklast – med cykel. Gudfar med hopfällbar käpp på pakethållaren cyklade runt 7 timmar i dronningens by. Lugnt och trevligt, massor med folk men inga incidenter. Tror inte vi överlevt 7 minuter i Stockholm.
För danskarna verkar det här med cyklandet inte vara mer än ett bekvämt sätt att ta sig fram. Om man gör grova generaliseringar tycks alla ha ett behov av en frizon men att denna varierar beroende på nation. Danskarna dricker öl och är taskiga mot utlänningar, typ: ta hjem din forbannede svensker! Tyskarna ska köra bil fort på autobahn trots att det oftast slutar i olyckor och 22 kilometers stau – kö. Amerikanerna har sina handeldvapen för att försvara hem och familj trots att statistiken visar att det har motsatt effekt. Och vi svenskar har väl tidigare förknippat frihet med olika naturaktiviteter, som tjuvjakt, men i takt med ökad urbanisering tycks det som vårt frihetspatos får utlopp just på cykelbanor och parkeringsplatser.

Ovana som vi är sedan generationer att se andra ansikten än den närmsta klanens uppfattar vi främlingar ungefär som älgar – lovliga ett par veckor om året och resten av tiden relativt ointressanta för att inte säga irriterande, men inte hotfulla. Det är en egenhet vi svenskar har att bara man inte ser för smart och tjusig ut så uppfattas man som i grunden snäll och godhjärtad. Lite naivt kanske. Vet inte om det är ett sammanträffande att spanskan har samma ord för svensk och lite dum och att på engelskan samvarierar vår nationalitet med benämningen för kålrot.
När man står där i vår huvudstad och fascineras över ännu en cyklist som uppfattar rödljusen som ett påbud blott för alla andra, så kan man tolka detta mer välvilligt, som Astrid Lindgrens skapelse Tjorven. Tjorven ville ha mer tårta men fick inte för sin mamma. Hon vände sig då till högsta ort.
– Åh store gud får jag ta en tårtbit till?
– Ja, det får du! svarade gud med djup röst, misstänkt lik Tjorvens.
Kant eller Tjorven? Antar att det beror på situation och dagsform, men se upp med cyklarna!

Teresa Söderhjelm