Den svåra konsten att välja bort

(Publicerad 2011-02-08)

Någon gång nästa år är det dags igen. Då lägger regeringen enligt plan en ny forsknings- och innovationsproposition på riksdagens bord.
Den förra propositionen var av kombislag. Forskning och innovation. Det senare området berördes dessvärre synnerligen blygsamt. Mest som en ambitionsinriktning.
Nu är det, anser jag, dags att låta innovationerna få en alldeles egen och stark proposition med konkreta, resurssatta förslag.
En innovationsstrategi ska det också bli. Innovationer har en särskild roll att förändra förutsättningarna i vårt samhälle.
Naturligtvis hoppas vi, som vet att innovation och forskning är enda vägen till långsiktig tillväxt, att såväl forskning som innovation får fortsatt ökade resurser.

Men Pengar allena skapar varken det ena eller det andra. Ska de göra nytta måste de användas. Förnuftigt. Prioritering är därför inte bara en väg till klyschigt formulerade krafttag utan i själva verket sättet för en liten framgångsrik nation att bli än mer lyckosam.
Dessvärre tillhör vi i Sverige inte världseliten i grenen prioritering. I stället är det hos oss högst kontroversiellt att prioritera. Kanske beror det på den svenska konsensusmentaliteten.
De 24 strategiska forskningsområdena från förra propositionen var i och för sig ett viktigt exempel på att vi vågade prioritera. Men det var samtidigt intressant att notera att vi på samma gång styrde mot forskningsutförare snarare än forskningsresultat. Det var ju enbart universitetens och högskolornas rektorer som fick söka de öronmärkta medlen.

I USA struntar ”systemet” i vem som är utförare. Där kan även ett privat forskningsbolag få del av den offentliga forskningskakan. Man prioriterar enbart mot forskningsresultat.
Innovation och forskning är dock inte längre något som kan betraktas och prioriteras enbart genom blågula glasögon.
EUs ramprogram för forskning blir allt mer väsentliga. Vi borde hårdsatsa på att påverka innehållet i det kommande, det 8:e. De områden som resursmässigt kommer att dominera där medför ju indirekt prioritering även av den svenska forskningen.
EUs innovationsstrategi, Innovation Union, ska förhoppningsvis klubbas av Ministerrådet inom kort. Den måste vi också förhålla oss till när vi planerar våra egna satsningar.

Kanske har vi i Sverige fastnat för en modell som går ut på att hitta (alla) framtidens vinnare. Det låter ju utmärkt, men leder till spretighet.
Jag tycker det vore bättre med ”cut-the-losers” än ”pick-the-winners”. Det skulle, inom näringspolitiken, exempelvis, sparat en hel del under 1970-talets varvskris. Att välja bort är egentligen kärnan i begreppet prioritera.
Vi måste fokusera områden efter långsiktig nytta, typ materialteknik. Satsningen på ESS visar att det går även i vårt land.
Nationellt ska vi prioritera för framtida konkurrenskraft. Internationellt för att angripa mänsklighetens stora utmaningar.
Jag tror att det är genomförbart och dessutom effektivt. Enda villkoret är att vi slutar att betrakta ordet prioritering som en svordom. Det är det inte.

Björn O. Nilsson, vd