|
Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har av Riksantikvarieämbetet genom remiss av den 8 september 1999 beretts tillfälle inkomma med yttrande av rapporten "Svenska industriminnen- förslag till urval och program för bevarande och utveckling av Sveriges viktigaste industriminnen (313-4204-1999)".
Bakgrunden är Regeringens uppdrag till ämbetet att ta fram program m m för en förvaltning av tiotalet industriminnen. Att ur ett rikt och omfattande industrihistoriskt arv avgränsa ett tiotal är en utomordentligt svår och grannlaga uppgift.
Riksantikvarieämbetet har redovisat sina prioriteringar som bl a innebär att teknikhistorisk respektive industrihistorisk betydelse, tillsammans med aspekter som rör sociala strukturer och arbetsliv har prioriterats framför arkitekturhistoriska och estetiska värden. Vidare har ämbetet starkt betonat att de föreslagna anläggningarna skall ha haft avgörande betydelse för Sveriges utveckling till ett välfärdssamhälle, samt att de varit i någon mening unika för Sverige. Akademien ställer sig helt bakom dessa prioriteringar men vill anföra några synpunkter på deras uttolkning.
Dessa kriterier sammantaget innebär en koncentration på de svenska basindustrierna, sågverksindustrierna undantagna. Akademien vill peka på att koncentrationen blivit stark t ex på gruvor, järnbruk, kopparhantering (3-4 av förslagen). Dessutom är förslagen geografiskt koncentrerade eftersom sågverksindustrierna inte finns med blir bevarandet koncentrerat till mellersta och södra Sverige, medan norra Sveriges näringsliv och dess bidrag till välfärden blir ofullständigt belyst. Även exemplet från området mindre verkstadsföretag (Pythagoras motorfabrik) är hämtat från mellersta Sverige. Det tekniska megasystemet Porjus-Boden-Narvik är nu det enda förslag vad gäller industrin i Norra Sverige. Akademien föreslår att de regionala perspektiven ses över med utgångspunkt från Riksantikvarieämbetets redovisade prioriteringar.
Vidare saknas förslag till bevarande av textil- och livsmedelsindustri. Bägge dessa branscher är låglönebranscher. De har haft och har stora inslag av kvinnlig arbetskraft vilket innebär att kunskapen om kvinnornas bidrag till vår industriella utveckling inte utvecklas. Det sistnämnda överensstämmer därför inte med Riksantikvarieämbetets önskan om att bidra till belysning av arbets- och levnadsvillkor samt sociala förhållanden i industrisamhället. Akademien beklagar att bevarandeförslag saknas för livs- och textilindustrin med hänvisning till behovet av belysning även av kvinnornas arbetsliv.
Akademien är medveten om att anläggningarna delvis utvalts därför att det finns möjlighet till fruktbart utvecklingsarbete, vilket Akademien tolkar så att anläggningarna redan i dag fungerar som museer och besöksmål och att det nu är viktigt att vidareutveckla frågor om huvudmannaskap och finansiering. Akademien vill ändå uttrycka förhoppningen att det i arbetet med att bevara vårt industrihistoriska arv måtte lämnas utrymme för viss uppsökande verksamhet dvs försök till bevarande av anläggningar innan de helt försvunnit. Kunskap om t ex delar av vår textilindustri samt delar av industrikulturen i Bergslagen har bevarats tack var enskilda personers intresse att bevara. Riksantikvarieämbetets stöd i sådana sammanhang är ovärderligt. |