Utmaningen ligger i att förändra

Sundstr0m-Anders-2.jpg

Han vill inte gärna kalla sig entreprenör. Hellre möjliggörare eller till och med fixare. För Anders Sundström, styrelseordförande i Swedbank och KF, har krishantering varit vardagsproblem under hela hans karriär från lokalpolitiken, via ministeråren och över till näringslivet.

– Utmaningen ligger i att förändra. Förvaltning, det är inte alls lika roligt.

Han är född och uppvuxen i Piteå, ett utpräglat brukssamhälle inramad av tung basindustri. I skärningspunkten mellan Piteå, Luleå och dess järnverk och Umeå med sitt universitet fanns även utrymme för entreprenörskap.

– Ja, men det var ju ett väldigt manligt entreprenörskap, med leveranser till den tunga industrin, vattenkraften och byggandet, säger Anders Sundström. I Pite där jag växte upp var väldigt många ute på jobb i andra orter, man tillbringade veckorna i Jokkmokk på något kraftverksbygge eller så.

Anders Sundström har inget påbrå av entreprenörskap hemifrån. Pappan var tullare och blev sedan lärare. Hans mamma var först hemma och blev sedan barnskötare.

– Men i generationen före dem fanns småbrukare, de var inte anställda och de hade ett elände. Små hemman, fiske och jordbruk med små inkomster. Så när jag växte upp sa mina föräldrar alltid: det är klart du ska bli tjänsteman! Det tänker jag ofta på när man pratar om entreprenörskap idag, de som lyfts fram, ofta extremt framgångsrika personerna lever ju i en helt annan värld än mina mor- och farföräldrar.

Med det i ryggen har Anders Sundström svårt att med ett ord formulera vad en entreprenör är. Han säger att det förr bokstavligen handlade om att överleva, det fanns inget annat.

– Jag ser mycket av det idag också, särskilt bland invandrarna. De har sökt en herrans massa jobb och aldrig fått något. Så för att överleva startar de en kiosk, det är en väldigt stor grupp i samhället idag. Sedan har vi dem som vill bo kvar ute i periferin. De startar också företag för att överleva och jag vet helt ärligt inte om de skiljer sig på något sätt från en löntagare. Arbetet är även där en försörjning.

Anders Sundström ser entreprenören som en person som vill förändra och bygga, som egen eller anställd.

– De är viktiga för samhället, de förflyttar oss och hjälper andra att förflytta sig.

Han tycker att klimatet i Sverige är väldigt bra för entreprenörer och att den enskilt viktigaste faktorn är att vi lever i ett antiauktoritärt land. Ett tolerant samhälle ger i sig en god grund att våga sticka ut och prova nya vägar.

– Sen har vi några ryggsäckar. En är att hela vår industritradition kommer från förädling av råvaror och att all vår framgångsrika industri som byggdes under 1900-talets början har sin grund i det eller i att transportera dessa. Taylorismen har varit en väldigt central del i det svenska samhället och den är ju i sig inte så entreprenöriell.

Han påpekar också att skattesystemet idag är väldigt förmånligt, med en mycket generösare beskattning av företag och företagare än tidigare.

– Det får man nästan inte säga idag, men det är väldigt fördelaktigt ekonomiskt att vara företagare. Sedan är vi ju välutbildade, våra stora universitet är väl spridda över landet. Det har betytt mycket för kunskapsspridningen.

Anders Sundström konstaterar att förändringen i entreprenörskapet har varit markant över tid. Från 1950- och -60-talens entreprenörer som hade det ekonomiskt sämre än andra, via taylorismens långa serier som gav industriell framgång och där en anställning i ett företag var det mest åtråvärda, över till de nya tekniska landvinningarna som bröt ner de långa serierna och krattade manegen för entreprenören.

– Många gör så mycket politik av det här, men när man kunde tillverka en unik Volvo var det starten för att samhället kunde börja ställas om. Och idag går det ju att göra individuella lösningar på i stort sett allt.

Entreprenörskapet har haft en stor plats i Anders Sundströms politiska liv. Som kommunalpolitiskt aktiv under 1970-talet var krishantering vardagsproblem.

– Ja, hela Sverige hade ju en djup industrikris där motorsågen tog lika många jobb i Norrbotten som varven gjorde i södra Sverige. Det var en enorm strukturomvandling i gruvor, skog, i bruken och det drabbade oss väldigt hårt. Vi rev bostäder och det var mycket elände. När vi på kort tid inom hemkommunen drabbades av tre stora nedläggningar samma år, Ericsson, AssiDomäns boardfabrik och landstingets psykiatriska klinik, var vi tvungna att fråga oss: Vad gör vi nu?

Anders Sundström, som hade läst kulturgeografi på universitetet, var intresserad av regionalekonomi och fick stort stöd i kommunalvalet hade plötsligt makten att göra något. Han låg bakom initiativet att Piteå skulle satsa på ett forskningsinstitut om kompositer och startade ytterligare ett kring vedråvara. Det psykiatriska sjukhuset förvandlades till tjänste- och forskningsby. Ovanpå det fick Piteå en musikhögskola och runt alltihop växte småföretag upp.

– Allt det här var ju väldigt kontroversiellt, säger Anders Sundström. Varför skulle kommunen hålla på med sånt? Men jag var ung och energisk och trodde på det. Den här typen av skeden kräver ofta en eldsjäl, att det är någon som driver. För mig handlade det om: Hur gör vi om Pite? Det var inte märkvärdigare än så.

Entreprenörskapet låg inte helt nära till hands under ministeråren. Med ett snett leende konstaterar Anders Sundström att vara minister är som att sitta i staben; man är långt från verkligheten.

– Det roliga med att vara minister under den här tiden var att komma in 1994, mitt under brinnande kris, med ett budgetunderskott i klass med det Grekland hade 2009. Vi kom in för att göra en turn around som man säger på företagsspråk och var väldigt peppade. Energin var hög, det gick att göra väldigt mycket och man genade i system. Sedan när krisbekämpningen var klar, ja då var man ju tillbaka i det här att kvarnarna mal, förvaltandet. Och då tyckte jag inte att det var lika kul.

Anders Sundström lämnade regeringen och återvände till Piteå för att bli bankdirektör. Han tycker inte att synen på företagande ändrades alls i steget från näringsdepartementet.

– Det påminde ju mycket om det jag gjorde som kommunordförande. Ungefär samma jobb, jag var ju en fixare även då. Stockholm lider ju av att allt blir politik här. Det var ju den riktigt stora förändringen som jag såg när jag kom hit 1994. Hemma i Pite fanns det starka politiska motsättningar, men de var aldrig så starka att inte Pite var viktigast. Det fanns en sammanhållning som inte finns i Stockholm. Det blir mer vardag hemma, att fixa ett bygglov eller ringa en generaldirektör. Jag gjorde ju j-t mycket mer nytta när jag kom hem som bankdirektör för då hade jag möjligheten att säga till en företagsledare: ”fixa det här nu”.

– Vi växte enormt som bank. Vi gick från att vara en liten bank till att bli en av de större och fick väldigt mycket affärer. Men det var ju inte för att vi hade bättre krediter. De kände ju att här fanns en bank som kunde hjälpa dem att få en affär.

Anders Sundström har inga planer på att starta eget. Visserligen är det nu OK att vara företagare som styrelseproffs då beskattningsreglerna har ändrats.

– Litet frestad blev jag, eftersom det är enormt fördelaktigt. Jag skulle nästan tro att det halverar min skatt. Men jag vill inte göra det, för det handlar om mitt rykte.

Handlingen är ingen protest. Anders Sundström tycker att han är löntagare i sin nuvarande roll, inte företagare. Regeländringen ställer han inte upp på.

– Men jag har ju litet skog, så visst har jag väl en rörelse, även om den är mer nostalgisk. Hade jag inte haft det skulle jag kanske ha investerat i ett mindre företag. Verkstad eller tjänstesektorn spelar ingen roll. Jag var med och investerade i ett callcenter i Pite, nästan 300 anställda och var med och startade upp en biltestverksamhet i Arjeplog. Men jag är mer partnern i bakgrunden, möjliggöraren, än ansvarig för något helt och hållet.

Han förklarar att drivkraften inte är att tjäna pengar. Han har ägnat mycket tid åt att fixa gruvan uppe i Pajala, dragit i trådar och sett till att rätt bolag och personer börjar samarbeta. Om nu alltihop flyger är glädjen belöning i sig.

– Det är en hårt utsatt bygd. När jag gick in i Boliden 1999 med Carl Bennet så var det för att visa mitt samhällsintresse. Jag investerade i aktien för att visa att jag trodde på det, jag hade ingen idé om att bli ägare. Och jag tror att väldigt många är som jag. Jag tycker att näringslivets organisationer gör entreprenören en otjänst, för det handlar absolut inte bara om att tjäna pengar. Det finns många handlare som känner en ren glädje att upprätthålla en butik som annars inte skulle finnas – omtanken om grannarna. Den är viktigare än man tror.