Fler kliniska prövningar skulle göra alla till vinnare

Carola  Lemne, vd för Svensk Näringsliv, var ordförande för det nyligen avslutade IVA-projektet ”Prövningar för svensk medicin”. Ett initiativ för att vända den negativa trenden i Sverige.

Hur ska systemet se ut för att antalet kliniska prövningar i Sverige åter ska öka? Att ta reda på det är det tydliga målet för IVA-projektet. Fler kliniska studier skulle göra alla inblandade till vinnare.

– Inom vården får man direkt tidig tillgång till det bästa. Man är ju med och utvärderar. Även patienterna har nytta av det, säger Carola Lemne.

På de kliniker som deltar lyfts standarden på all vård. Även patienter som inte är direkt berörda får fördelar.

– Klinikerna får ett strukturerat arbetssätt och blir uppdaterade på det allra senaste inom sitt behandlingsområde. Det för med sig en kvalitetshöjning rakt över verksamheten.

För forskande läkemedels- och medicintekniska företag är naturligtvis tester på verkliga patienter helt avgörande om de ska kunna etablera sina nyheter på marknaden. Även för akademins forskare är kliniska studier ett nödvändigt verktyg.

– Eftersom det pågår mycket som berör det här området, så började vårt projekt, hösten 2012, med att vi tog reda på om det fanns något som ingen annan jobbade med. Och det gjorde det.

Projektdeltagarna representerar forskande företag, myndigheter, vård och akademi.

Någon enkel åtgärd för att vända utvecklingen finns dock inte. I stället är det en lång rad förhållanden som behöver ändras, hos alla inblandade aktörer. Framför allt för att få fart på de industrifinansierade prövningarna av läkemedel. Det är nämligen dessa som har minskat mest.

– De studier som drivs av akademiker på universitet eller i landstingsregi har inte minskat i samma utsträckning.

Men det finns problem med den akademikerdrivna forskningen. I mångt och mycket är det samma faktorer som försvårar för företagens prövningar som trasslar till det även för de akademiska studierna. Det tar också vanligen lång tid innan resultaten kommer patienterna till godo. När forskaren väl har publicerat sina resultat så händer det ofta inte så mycket mer.

– Företag har ett annat egenintresse i att omsätta kunskap i produkter eller tjänster. De vill ju så snabbt som möjligt få avkastning på det de satsat.

Dessvärre är Sverige numera inte hemadress för några globala, stora forskande läkemedelsbolag.

– När de fanns så gjorde de i större utsträckning sina studier här. Men i de utlandsägda, före detta svenska bolagen, finns svenskar som gärna ser att fler studier görs här. De brinner för Sverige, säger Carola Lemne.

Och visst finns ändå fortfarande tillräckligt med läkemedelsforskning i landet för att det ska gå att öka antalet prövningar.

"Globalt sett görs oerhört många studier. Nu gäller det att intressera de internationella bolagen för Sverige. Visserligen kan vi inte tävla med priset och marknaden är liten. Det är inga dragplåster. Men om kvaliteten är på topp i alla led så ska det gå."

– Vi ska konkurrera med högklassig sjukvård och där ligger vi bra till. I vården finns både högt kvalificerade forskare och personal.

De senare kan emellertid vara en smula tveksamma till att samverka med industriföretagen.

– De kan vara rädda för att tiden inte ska räcka till. Det är inte längre självklart att vårdpersonal ska ägna sig åt kliniska prövningar. Fast det egentligen är en av deras uppgifter att skapa ny kunskap och utveckla vården.

Ytterligare en konkurrensfördel för Sverige är väl uppbyggda register av olika slag.

– Ska vi lyckas måste vi samverka på nationell nivå. Dessutom är svenska patienter positivt inställda till att delta i medicinska studier. Förtroendet för vården är generellt sett mycket högt.

– Jag tycker att förutsättningarna är bra.

Den statliga utredningen som före jul landade hos regeringen har titeln ”Starka tillsammans”.

– Inom projektet ska vi naturligtvis diskutera hur vi i detalj ställer oss till utredningens förslag. Men min egen uppfattning är att vi kan instämma i mångt och mycket. Det blev bra tajmning eftersom utredningen kom samtidigt som vårt projekt pågår.

Nu räcker det inte med att utbildningsministern agerar. Fler departement, närings- respektive socialdepartementet, är delägare av problematiken.

– Det gör det hela mer komplicerat. Till detta kommer myndigheter, de självständiga landstingen och därtill akademin och alla sjukvårdsproducenter.

Det är inte heller bara läkemedel som måste prövas och kvalitetssäkras innan de tas i bruk. Samma sak gäller för andra terapiformer och för medicinteknisk utrustning.

"Prövningsproceduren för den börjar bli lik den för mediciner. Det är allt mer vanligt att medicinsk utrustning är invasiv och att den därför måste prövas noga. För företagen är det en lite smärtsam insikt. I vården är man inte heller så van vid att testa medicinsk utrustning på samma rigorösa sätt som läkemedel."

Ytterligare ett förhållande, värt att fundera på, är om viljan att genomföra kliniska studier skiljer mellan vårdgivare i privat respektive landstingsregi.

– Det finns mig veterligt ingen statistik kring detta. Många studier görs i sjukhusmiljö och där finns ju bara S:t Göran som privat, så bara av den anledningen blir det nog färre studier i det privata.

S:t Göran deltar dock, anser Carola Lemne, i både forskning och studier på ett bra sätt.

I den öppna vården bedrivs betydligt mindre forskning generellt.

– Mitt intryck är att det relativt sett bedrivs ännu lite mindre forskning i den privata öppna vården. Det finns dock undantag exempelvis vårt eget Stockholm Heart Center som sedan länge har en kvalificerad och aktiv prövningsenhet. Men det är tyvärr inte det vanliga – varken i offentlig eller privat öppen vård.

Företag som gör vinster i vården är en het politisk fråga. Någon risk för att den debatten skulle spilla över på de kliniska prövningarna ser inte Carola Lemne.

– Den har inte gjort det hittills i alla fall. Att delta i klinisk forskning och testa nya läkemedel under så väldigt ordnade och reglerade former som detta har tror jag tål all tänkbar granskning. Ersättningen går inte till den individuelle prövaren, utan till kliniken han/hon jobbar på – som huvudsakligen får kostnadstäckning, så det känns långsökt att det skulle segla upp som ett problem.

/Fotograf: Daniel Roos