Fem frågor till Martin Wikström

wikstrom-martin-2.jpg

Martin Wikström är sedan årsskiftet 2014/15 projektledare för det treåriga IVA-projektet ”Utsiktsplats forskning”. Han kommer närmast från jobbet som områdesansvarig analytiker av forsknings- och utbildningspolitik, livsvetenskaper och hälso/sjukvård på myndigheten Tillväxtanalys. 

Martin har tidigare varit teknisk-vetenskaplig attaché i Washington och också jobbat på SACO-förbundet Naturvetarna som ansvarig för forsknings- och utbildningspolitik. Han är disputerad i neurobiologi vid Karolinska institutet och har länge arbetat som forskare i såväl Sverige som Storbritannien.

Du har forskat på ”de basala gangliernas neurofysiologi”. Kan du enkelt förklara vad det handlar om.

De basala ganglierna är hjärnstrukturer som är mycket betydelsefulla för bland annat rörelsestyrning och kontroll, och som är påverkade vid flera olika sjukdomstillstånd som exempelvis Parkinsons sjukdom. Att förstå hjärnan är kanske vår största vetenskapliga utmaning.

Du har ett långvarigt intresse och engagemang för forskningspolitik. Hur började det?

Mitt intresse för forskningspolitik började redan som doktorand under 1990-talet då jag såg en hel del problem inom den akademiska världen. Inte minst när det gäller doktoranders situation och karriärmöjligheter. Det har hänt en hel del inom dessa områden men många utmaningar kvarstår.

Efter min postdoc i England återkom jag till Karolinska institutet och startade en liten forskningsgrupp. Även då såg jag många av de problem som akademisk forskning och högre utbildning har, och engagerade mig forskningspolitiskt. Dessutom hade mitt internationella perspektiv förstärkts av arbetet utomlands.

Du har forskat i Bristol och arbetat på ambassaden i Washington. Här i Sverige brukar vi traditionellt snegla västerut. Vad tycker du vi kan lära oss av dessa båda länder?

Det finns mycket att lära av USA och Storbritannien men dessa båda länder uppvisar också stora olikheter. Såväl mellan, som inom sig. Det finns mycket att lära av de högt rankade amerikanska lärosätena samtidigt som man måste tänka på att resurssituation ibland är mycket speciell.

De är ofta bättre än svenska på att integrera utbildning och forskning, och båda områdena är högt prioriterade. Detta är delvis ett resultat av finansieringssystemet. En annan lärdom från USA är att autonomi visserligen kan vara mycket viktigt för ett lärosäte men också kräver avsevärda resurser och tydliga spelregler. Inte heller är barriärerna mellan akademisk forskning och näringslivet lika höga som i Sverige, även om situationen förbättrats även här.

Storbritannien är intressant på ett annat sätt. I en situation med begränsade resurser för forskningen så har man börja med tydliga strategier där de olika delarna av finansieringssystemet samverkar i högre grad. Detta är kanske tydligast inom livsvetenskaperna. England (och andra länder) uppvisar också många spännande initiativ vad gäller forskningsinfrastrukturer och tvärvetenskap.

Du har studerat utbildning och forskning globalt. Hur tycker du att svenska lärosäten står sig i en internationell konkurrens?

Det är en väldigt svår fråga och data är inte helt tillförlitliga. Generellt sett kan man säga att svenska lärosäten står sig relativt väl, även om det varierar en del. Men det finns oroande rapporter om att svensk forskning tappat i konkurrenskraft internationellt, och utbildningskvalitén behöver också stärkas. Den internationella konkurrensen mellan högskolor idag är helt annorlunda än för bara några år sedan.

Vilken tycker du är den viktigaste forskningspolitiska frågan i Sverige just nu?

En viktig fråga handlar om att högre utbildning behöver prioriteras upp och förstärkas, men inte på bekostnad av forskningen – bättre integration mellan områdena är önskvärt. Tillgången till hög kompetens är självklart central, inte minst för näringslivets lokaliseringsbeslut för exempelvis FoU-anläggningar.

Ytterligare en viktig fråga är hur högskolornas strategiska förmågor ska förbättras – behövs organisationsförändringar och behöver staten göra något? Ska alla lärosäten verkligen ha samma formella uppdrag? Slutligen är en mycket viktig fråga hur Sverige på bästa sätt ska hantera internationaliseringen av forskning och utbildning.