Jag vill vara med och förändra och utveckla

hemfrid.jpg

Hon är mamma till RUT och har först skapat och sedan banat väg för en helt ny tjänstesektor i Sverige. Dessutom är Monica Lindstedt ett av namnen bakom tidningskonceptet Metro.

– Det tog 20 år i vuxen ålder innan jag förstod att jag är en entreprenör. Och framgången med Metro var helt avgörande för Hemfrid. Jag hade aldrig vågat det steget utan erfarenheten att företagande tar tid, säger Monica Lindstedt.

Doktor i företagsekonomi. Det var det Monica Lindstedt skulle bli. Efter gymnasiet blev det direkt studier på Handels och sedan forskarstudier i organisationsteori och ledarskap.

– Jag ville verkligen ha en forskarkarriär men upptäckte rätt snart att jag inte hade några erfarenheter från verkligheten, bara från litteraturen, säger Monica Lindstedt. Då är det svårt att säga ”hur det är” så för att skaffa mig litet empiri började jag jobba som konsult på en liten organisationsutvecklingsfirma. Det var jättekul! Så kul att jag sköt avhandlingen på framtiden.

Som för väldigt många som arbetar som konsult blev Monica snart anställd av en av sina uppdragsgivare. Hon blev ansvarig för traineeutbildningen på KF i Saltsjöbaden och gjorde samtidigt ett stort strategiskt misstag i sin karriär.

– Jag blev kär i min chef. Då fick vi ju välja om vi skulle ha varandra i livet eller i jobbet. Vi valde livet och därför var det naturligt att jag sökte mig någon annanstans. KF var på den tiden en jättekoncern, bland annat med en stor industrienhet och där blev jag VD-assistent på textildelen.

Monica Lindstedt, med sin långa bakgrund i forskning, utbildning och utveckling, kom till Flen där man sydde skjortor. Även om det faktiskt bara skiljer tio mil mellan Flen och Stockholm förpassades Monica tio år tillbaka i tid vad gäller ledarskap.

– Det var hemskt. Jag sade upp mig i affekt för att jag tyckte att det var så förfärligt. Under tiden hade vi flyttat från Stockholm till Torshälla, utanför Eskilstuna och när jag kom hem och berättade för min man vad jag hade gjort sa han: Är du inte klok? Har du sagt upp dig? Hur menar du att vi ska betala amorteringarna nu? Och det hade jag ju inte tänkt på… Det var därför jag startade mitt första företag, jag var tvungen att bidra till familjens försörjning. Jag tänkte: Hur svårt kan det vara att vara egen konsult när man har varit anställd? Men det var ju ganska svårt faktiskt…

Medan Monica Lindstedt satt och väntade på uppdrag skrev hon en bok – Initiativets makt. En liten ledarskapsbok tillägnad den där chefen i Flen. Ett av kapitlen heter Nio råd till min chef om jag hade någon. Året efter, 1986, blev den årets ledarskapsbok och därefter hade Monica fullt med uppdrag.

– Det passade bra med tanke på familjesituationen att vara sin egen under ett antal år, men jag tänkte att jag kan ju inte åka runt och utbilda chefer utan att aldrig någonsin ha varit chef själv.

Precis där kom ett erbjudande från en av uppdragsgivarna att bli VD för tidningen Folket i Eskilstuna. Då A-pressens största sorgebarn efter tidningen Arbetet. Folket hade gått med förlust i 15 år, Monica blev den sjunde VDn på nio år.

– Ja, jag fattar inte hur jag tänkte när jag tackade ja. Men jag älskar tidningar, rent allmänt. Jag är utlandssvensk, så för mig är tidningar kontakten hem. Jag hade ju skrivit mycket och umgåtts med journalister men aldrig jobbat på en tidning.

Hon beskriver tiden på Folket som jättesvår, väldigt utmanande och lärorik, särskilt som ledaruppgift.

– För att måla med starka färger så är det som förenar journalister att de hatar ledning, det som förenar grafiker är att de hatar journalister och så har vi de vanliga människorna, på abonnemang, ekonomi etc. Det ska man få att fungera varje dag, och jobba mot deadline. När jag berättade för min pappa efter tre månader hur jag hade det så skickade han mig en tidningsartikel med rubriken Hur leder man en bra cirkus? Och precis så var det, men jag lärde mig så mycket, framförallt om mig själv på den resan.

Den största kostnadsposten på Folket var utbärningen. Enskilda tidningsexemplar kostade 47 kronor att dela ut när årsprenumerationen var på 650 kronor.

– Vi kom ut i hela Sörmland, 30 procent av upplagan var i Eskilstuna och resten spridda skurar över länet. Jag sa till min styrelse att det vore bättre att dela ut den gratis, men det var ju ingen som tyckte att det var en bra idé. Inte då.

Tre år på Folket byttes mot Bonnierkoncernen. Monica Lindstedt blev VD för ett systerföretag till Dagens Industri och var med och startade Dagens Medicin. Det var här hon träffade tidningsformgivaren Pelle Anderson och Robert Braunerhielm som då var på annonsavdelningen på DN. Alla tre, oberoende av varandra, bar på samma idé: att göra en dagstidning som kunde bäras ut med tunnelbanan.

– Metroprojektet var till en början en hobby och det var på alla sätt en resa med fem steg framåt och tre tillbaka. Innan vi fick med SL på vagnen och löste finansieringen – det var en Golgatavandring! Vi funderade flera gånger på att lägga ner allt, men sen besinnade vi oss. Idén var för bra, det var bara att jobba vidare.

Finansieringen löstes till sist av Jan Stenbeck. Monica Lindstedt beskriver hur han var den absolut siste på listan att fråga.

– Jag hade haft med honom att göra som konsult och visste precis hur han var. Han var beredd att satsa pengarna som behövdes, men villkoret var att han fick köpa företaget. Vi fick välja på att jobba kvar som anställd eller att lämna. Man kan säga många saker om honom; att han hade bra vittring på vad som skulle bli stort framöver, han var rik och hade modet att använda sina pengar. Men jag ville inte vara beroende av honom så jag sålde min del för att göra något annat.

Idén med Hemfrid var inte ny. Under en rad år hade Monica jonglerat familj, arbeten och fritid och irriterade sig på att så fort hon kom hem från jobbet så gick nästa skift igång.

– Jag gjorde alltid minst två saker samtidigt: förhörde läxor och lagade mat, strök skjortor och såg nyheterna på TV. Det är ju inte klokt! Jag kan få förmånsbil och rikskuponger men inte det som skulle avlasta mig mest – hjälp med hemarbetet.

Andelen från Metro blev grunden för Hemfrid. Monica Lindstedt säger att så här i efterhand slås hon av att Metro och Hemfrid egentligen är exakt samma sak: att se det alla ser och göra det ingen gjort förut.

– Metro var att tänka annorlunda på en mogen marknad. Hemfrid, det har varit som att bygga en bil, köra den och bygga vägen samtidigt. Det är det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv, men också det roligaste.

Hemfrid banade väg för en ny bransch och har blivit ett begrepp. När RUT-avdraget infördes 2007 gick det verkliga startskottet för sektorn. Idag är det över en halv miljon svenska hushåll som köper hushållsnära tjänster och Hemfrid har enligt den senaste statistiken från Skatteverket fått 16 000 konkurrenter.

– Jag vill inte stå vid sidan om och titta på och gnälla. Jag vill vara med och förändra och utveckla. Med Metro fanns det en stark folkbildartanke, att göra tidningsläsandet till allmängods. I den tidens medielandskap var läsandet ett nollsummespel. Om en tidning ökade så var det på bekostnad av att någon annan minskade. Men Metro lockade ju nya läsargrupper; unga, invandrare, pensionärer. Hemfrid var lösningen på att kunna ha två heltidsjobb och en stor familj.

Monica möter fortfarande invändningen att hushållstjänster inte är riktiga jobb. Hon säger att det bara är i Sverige som den här låsningen finns. Uppvuxen utomlands har hon aldrig mött den invändningen, någonstans.

– Här finns en massa jobb som är både behövda och efterfrågade. Man behöver inte ha en akademisk utbildning och man klarar sig fint även om man är språksvag. För mig är det obegripligt att inte se det som ”riktiga” jobb. Idag närmar vi oss 1500 anställda, hälften är utlandsfödda och två tredjedelar kommer från arbetslöshet. Vi är i sak ett av de mest lyckade arbetsmarknadspolitiska projekten som den här regeringen har åstadkommit.

Men resan med Hemfrid har inte varit enkel. Monica Lindstedt blev delvis överrumplad av att bli ett slagträ i den politiska debatten. Hon har talat för sin sak på otaliga partipolitiska möten genom åren och har häpnat över hur ideologiska skygglappar hindrat människor att se att Hemfrid inte bara är RUT-avdrag utan också en arbetsmarknad.

– Om nu jobbfrågan är den viktigaste, oavsett parti, ska man verkligen stänga den då?

Hon avgick som VD i Hemfrid redan 2002 och beskriver sig som utrikesministern i företaget. Den politiska spänningen kring branschen tarvade en hel del lobbying samtidigt som verksamheten behövde daglig handpåläggning. Hon övertalade sin personalchef att ta över VD-posten och med ytterligare en kvinna som ekonomichef har Monica sedan dess varit styrelseordförande. I år tilldelades hon Guldklubban, ett pris för förtjänstfullt ordförandeskap.

Det viktigaste medskicket till blivande entreprenörer är insikten att företagande kräver exakt lika mycket tålamod som mod. Ting tar tid, som Monica Lindstedt återkommande säger. Framgången med Metro var i hennes fall helt avgörande för att våga satsa på Hemfrid.

– Det var där jag insåg att jag är en entreprenör. Jag upptäckte att jag kom mer till min rätt när jag gör saker vid sidan av de stora, etablerade strukturerna. Där har jag kunnat odla min fingertoppskänsla för att identifiera trender, se vad som ska hända. Jag har många nya idéer, men behöver ju inte göra dem själv. Min man brukar säga att ”Nu får det vara slut, jag orkar inte mer”. Men jag kan ju inspirera andra, det är på sitt sätt ännu starkare.