IVAs vd och forskningspolitiske expert i tidskriften Axess

Måndag 23 maj 2016

Martin_och_Bjorn_1200px.jpg

IVAs vd Björn O. Nilsson och den forskningspolitiske experten Martin Wikström skriver i senaste numret av tidskriften Axess om vikten av fortsatt starka forskningssatsningar från svensk sida - eftersom det är vårt lands stora hopp i den globala konkurrensen.

Axess, nr. 4, 2016

"Kunskap är vårt hopp
av Björn O Nilsson och Martin Wikström

Sverige har länge legat i topp för satsningar på forskning. Utan ökade investeringar riskerar vårt goda utgångsläge att gå förlorat i den globala konkurrensen.


Hösten 2016 inträffar en av årets absolut viktigaste politiska händelser. Då planerar regeringen att släppa nästa forskningsproposition som anger tonen för prioriteringen och finansieringen av den offentligt finansierade forskningen fyra år fram i tiden. Svenska regeringar har sedan 1977 släppt periodiska så kallade forskningspropositioner, och sedan 1994 sker det vart fjärde år. Även årets proposition ska täcka en fyraårsperiod, men med ett tioårsperspektiv.

Vi anser att detta är den viktigaste forskningspropositionen någonsin. Den svenska statsbudgeten pressas av många kostnader, Macchiariniaffären på Karolinska institutet riskerar att skapa tvivel kring forskningens generella förmåga och samtidigt har kunskap och konkurrenskraft aldrig varit viktigare. Kunskap behövs för att kunna konkurrera och för att snabba på en nödvändig omställning till ett hållbart samhälle som klarar de globala utmaningarna. Vi bedömer att den statliga forskningssatsningen långsiktigt behöver öka betydligt. Men kommer regeringen att kunna formulera en så stark vision för forskning som krävs för ett tioårsperspektiv? Risken är stor att finansdepartementets begränsningar, snarare än Sveriges behov kommer att sätta agendan.

Idag spenderar det offentliga Sverige cirka 35 miljarder kronor årligen på forskning. Men hur ska det se ut framgent i omfång, prioritering och fördelning? Debatten är glödhet där olika synpunkter och skilda intressen stöts och blöts mot varandra.

Universiteten vill stärka sin roll generellt genom att öka basresursernas andel av forskningsbudgeten. Och inom universiteten finns en rad specifika förslag kring prioriteringar. Näringslivet vill samtidigt säkerställa att forskningsbudgeten prioriterar forskningsaktiviteter som möter företagens behov och snabbare stöder industritillämpningar. Vi kan inte konkurrera med låga löner. Kunskap är vårt hopp.

Att Sverige är en ”kunskapsnation” är ett mantra som lätt kan beläggas med fakta. Vi har på drygt 100 år gått från att vara en jordbruksnation till en konkurrenskraftig industrination där så mycket som 50 procent av bruttonationalprodukten idag utgörs av export. Kunskap har varit den avgörande faktorn för denna utveckling. Även om tillgång till råvaror (främst skog och gruvor) varit väsentliga i att utveckla vårt lands exportkraft, har den industriella förädlingen av dessa råvaror varit nyckeln till att skapa vårt välstånd och arbetstillfällen. Och kunskap är det som förädlas för att skapa den innovationskraft som krävs för att lägga grunden till framtida exportintäkter.

Hur bör då forskningspolitiken utformas? Vi vill ju att forskning ska ge kunskap som kommer till samhällsnytta och bidra till ett innovativt och upplyst samhälle. Men med vilken tidshorisont? Vad är statens roll? Kan vi planera för nya akademiska upptäckter som är värdeskapande för samhället? Hur skapar vi forskningsunderlag så att näringslivet kan utvecklas och skapa välfärd och nya jobb? Bör vi utgå från behov och bygga upp forskning som kan svara upp mot dessa behov? Eller ska den akademiska forskningen fritt drivas av nyfikenhet?

Sverige har länge legat mycket högt i internationella jämförelser vad gäller nivån på den statliga satsningen på forskning. De statliga investeringarna i forskning ligger idag på cirka 1 procent av BNP. Vi ligger fortfarande bra till internationellt, framförallt jämfört med andra EU-länder, men andra länder har hunnit ifatt. Och tillväxtländer som Kina har passerat EU och nästan hunnit ifatt Sverige. Vi tror att nivån på Sveriges offentliga investeringar i forskning behöver lyftas ordentligt; till lägst 1,5 procent av BNP inom en tioårsperiod. Annars riskerar vår lilla kunskapsberoende nation att inte längre kunna konkurrera tillräckligt väloch heller inte dra nytta av sitt goda utgångsläge. Samtidigt behöver vi formera forskningssystemet för ökad effektivitet och kvalitetstänkande och även prioritera kvaliteten på utbildningen, i grundskolan, på gymnasiet och inom den högre utbildningen.

Och utmaningarna inför framtiden ökar. Globaliseringen ger stora utmaningar och visar behovet av en verkligt konkurrenskraftig svensk forskning och utbildning. Internationaliseringen gör att Sverige och svenska lärosätens konkurrenssituation har förändrats och att talanger (forskare och studenter), kapital och företag blir alltmer internationellt rörliga. En allvarlig utveckling som delvis drivs av den ökande globaliseringen är att näringslivets forskning i Sverige, sett som andel av BNP, minskat med nära en procentenhet under den senaste tioårsperioden, från 3 procent till 2 procent.

Den digitala revolutionen accelererar de globala processerna och har skapat helt nya förutsättningar för flera länder att konkurrera med oss genom att marknadsföra produkter och tjänster på nya sätt. Hur ska Sverige klara den nya situationen? Är vi i framtiden tillräckligt attraktiva för kapital, talanger och företag?

Sverige kan klara konkurrensen genom att säkerställa förstklassig forskning, högre utbildning och en stark innovationskraft. Detta ställer extra höga krav på ett kunskapssamhälle att kunna konkurrera och vara attraktivt inom många områden. Risken finns annars att såväl tillväxt som välfärd hotas. Det är också viktigt att Sverige med forskning bidrar till att möta världens stora utmaningar kopplade till bland annat hållbar tillväxt och hälsa.

En utmaning inom politikområdet forskning och högre utbildning är att uppdragen utbildning, forskning och samverkan inte håller ihop tillräckligt väl på våra lärosäten. Trots att den högre utbildningen är ett lika viktigt uppdrag som forskningen släpar den högre utbildningen efter, vilket en långvarig urholkning av utbildningsanslaget har bidragit till. De olika lärosätenas unika förhållanden och effekter på samhället, regionalt, nationellt och internationellt, borde bejakas mer så att en ökad specialisering kan ske.

Akademiska forskningsresultat utnyttjas inte så väl som de borde, något som bland annat beror på att samverkan inte alltid prioriteras tillräckligt högt eller fungerar tillräckligt väl. Här krävs ökade finansiella incitament för samverkansinitiativ som kan bidra till en förändrad inställning.

Inte heller industriforskningsinstitutens unika kompetenser utnyttjas till fullo, delvis därför att sektorn är relativt liten i jämförelse med andra starka industriländer och en alltför svag statlig finansiering.

Att identifiera och driva strategiska initiativ och forskningsinfrastruktur inom områden är av särskild vikt. Många utmaningar kan bara mötas genom mångvetenskapliga satsningar, där humaniora och samhällsvetenskaper ingår tillsammans med teknik, naturvetenskaper och medicin.

Så vad ska Sverige prioritera? Några områden behöver genast lyftas fram i forskningspolitiken.

1. Den allra viktigaste frågan inför framtiden, redan i höstens forskningsproposition, är att regeringen tydligare måste visa, att landet är och fortsatt avser vara en betydande internationell aktör inom forskning, utbildning och innovation. För att det ska vara möjligt bedömer vi att de offentliga ekonomiska investeringarna långsiktigt måste öka till lägst 1,5 procent av BNP inom tio år och att en plan för en sådan satsning bör sättas i verket redan nu.

2. Universitets och högskolors verksamhet bör präglas av en större integrering av utbildnings-, forsknings- och samverkansuppdrag. Eftersom olika lärosäten har olika förutsättningar och deras påverkan på samhällsutvecklingen skiljer sig åt bör regeringen överväga att differentiera lärosätenas uppdrag liksom deras utvärderingsparametrar. Det är möjligt att vissa lärosäten ska ha ett tydligare utbildningsuppdrag med mindre forskning. En sådan modell skulle eventuellt kräva en ökad samverkan mellan lärosäten och kanske även vissa sammanslagningar.

3. Basanslagen för högre utbildning har länge urholkats och en större inriktning på undervisning och utbildningskvalitet är en av de viktigaste framtidsfrågorna. Regeringen bör ge högre utbildning ökade medel och utreda effekterna av att slå samman basanslagen för ökad flexibilitet för forskning och utbildning.

4. En mycket stor del av basanslagen för forskning ges idag till de stora universiteten och fackhögskolorna. De tio största lärosätena erhåller cirka 90 procent av de totala statliga medlen till forskning till lärosäten. Vi anser att huvudprincipen för fördelning av resurser alltid ska vara excellens. I excellensbegreppet bör dock vägas in kriterier som speglar utbildningsaspekter, kunskapsöverföring, nyttiggörande, samverkansförmåga och ämnesspecifika faktorer. Samtidigt kan det krävas öronmärkta åtgärder för att säkra den positiva utvecklingen vid många yngre högskolor. En ökad konkurrensutsättning av basanslagen kan vara en möjlighet för mindre lärosäten att genom specialisering kunna öka sina basanslag.

5. Den offentliga finansieringen av näringslivsrelevant forskning bör öka. Den är avgörande för att stärka näringslivets konkurrenskraft och hitta nya lösningar på samhällsutmaningarna. Kulturen och meritstrukturerna vid lärosätena behöver gynna samverkan och intersektoriell rörlighet betydligt bättre än idag. Samarbeten mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor bör stimuleras och kunskapen om affärsprocesser och kommersialisering behöver bli bättre vid lärosätena. Tillgången till tidigt riskkapital behöver öka och inkubatorverksamheten bör ges utökat stöd. Den svenska teknikvetenskapliga forskningen, som genom åren gett upphov till åtskilliga innovationer och företag, behöver värnas och prioriteras högre.

6. Industriforskningsinstituten bör få avsevärt starkare roller som noder för spetskompetens och brobyggare i samhället. Att de finansieras gemensamt av staten och näringslivet är bra, men den offentliga basfinansieringen måste öka betydligt.

7. Forskningen blir alltmer beroende av avancerad infrastruktur, som också kan stimulera tvärvetenskapliga tillvägagångssätt, bidra till samverkan och till att attrahera internationellt gemensamt finansierade forskningsanläggningar. Tillgång till relevant infrastruktur inklusive test- och demonstrationsanläggningar är viktig och bör säkerställas. Satsningar på forskningens infrastruktur kan även attrahera utländska bolag att förlägga verksamhet i Sverige. Samtidigt riskerar investeringarna att dränera andra offentliga investeringar i forskning. Denna faktor bidrar till behovet att öka de totala anslagen för forskning.

8. Internationaliseringen bidrar bland annat till konkurrens om forskare, studenter, kapital och näringslivets forskningsanläggningar. Sverige behöver arbeta multidimensionellt och strategiskt för att svensk forskning och utbildning ska vara internationellt konkurrenskraftig och bidra till tillväxt.

Vi fruktar att höstens forskningsproposition kan vara den första på länge som endast innehåller mycket begränsade ekonomiska ökningar. Vi hoppas, för Sveriges skull, att vi har fel i denna profetia.

Björn O Nilsson är vd i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Martin Wikström är ansvarig för forskningspolitik i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien."

Skribent: Björn O. Nilsson och Martin Wikström