Mr Max-labb slutar på topp

Fredag 23 oktober 2015

Mikael-Eriksson-1200px.jpg

Mikael Eriksson har byggt synkrotroner för materialforskning i över fyrtio år. För varje gång har anläggningarna blivit större, strålrören fler och röntgenljuset allt skarpare. Kronan på verket är Max IV som, när den invigs nästa år, kommer att vara världens intensivaste röntgenljuskälla och ge bilder av experimenten med mycket mer information än tidigare.

Synkrotronljustekniken har en lång historia i Lund. Redan på 1960-talet fanns en synkrotronljuskälla vid universitetet. Den var en av de första i sitt slag, byggd med den tidens toppteknik. När den stängdes 1972 stod en forskargrupp utan utrustning.

Mikael Eriksson – som i dag är professor i acceleratorfysik vid Lunds universitet och maskinchef vid Max IV – var då ung doktorand på institutionen. Han fick uppdraget att designa ett system som skapade elektronstrålar.

 

Det blev starten på Max I – ett hemmabygge finansierat med pengar från fakultetens budget. Nästan allt konstruktionsarbete gjordes på labbet, med ståltråd och tång. En av forskarna fick låna sin mammas mangel för att limma ihop magneter.

– Det var så himla intressant att hålla på med. Vi såg redan i slutet av 1970-talet hur synkrotronljus expanderade i USA. Vi trodde att det var framtidens melodi. Och det var det också, säger Mikael Eriksson.

Han doktorerade på Max I vid KTH i Stockholm. Det var också i Stockholm han började läsa på universitetet, först matematik, sen fysik och teoretisk fysik. Men sen flyttade han till Lund av två skäl: systern Gudrun bodde där, och så var hans morbror professor vid KTH. Han hette Hannes Alfvén och var redan välkänd i fysikkretsar i Stockholm. År 1970 fick han Nobelpris och blev världsberömd.

– Den jämförelsen blev för tung. Han var en gigant. Han var ju intelligent. Jag låg lågt med vårt släktskap. Jag ville hellre göra karriär som Mikael Eriksson än som Hannes Alfvéns systerson. Men nu spelar det ju ingen roll.

Sitt eget yrkesval förklarar Mikael Erikssons med att naturvetenskapen var ett sätt att hävda sig i familjen, både modern och systern hade läst grekiska och andra språk. Hans pappa gick bort när han var 17 år. Men också morbror Alfvén har haft betydelse.

– Hannes höll på med spännande saker, kosmos, hur universum kom till. Jag brukade äta lunch hos hans familj när jag gick gymnasiet i Danderyd och de bodde i närheten. Vi umgicks rätt flitigt i en ålder när man formas.

 

I Lund expanderade synkrotronljus-experimenten. När Max I öppnade 1986 var de första användarna välkända svenska forskare som tidigare gjort sina studier i USA.

– Vi fick en flygande start. Inte för att maskinen var bra – den var ganska medioker – men crème de la crème gjorde experiment där och det gav många vetenskapliga artiklar.

Tio år senare blev Max II klar, tio till så var Max III klar och efter ytterligare ett decennium invigs Max IV. Grund-idén är densamma i alla fyra anläggningar. Man accelererar elektroner, leder ut dem i stora ringar och får dem att svänga med hjälp av magneter. Då skickas det ut röntgenljus som kan användas för att undersöka materien i detalj.

I Max IV har man med en ny magnetteknik lyckats få ett ljus som är mer intensivt, med fler fotoner per enhet, än i någon befintlig synkrotronljuskälla. Anläggningen är först med den nya tekniken, men flera efterföljare är på väg.

 

I Chicago exempelvis där det byggs ett nationellt labb som får en lagringsring med omkretsen 1,5 kilometer, mot Max IV:s 528 meter. Den rymmer tre gånger fler magneter.

– De blir vassa. De närmar sig diffraktionsgränsen, moder jords gräns för hur små detaljer vi kan se, säger Mikael Eriksson.

När IVA Aktuellt ringer är han precis på väg dit för att utvärdera labbet. Några veckor tidigare när vi besöker Max IV ska han till Berkeley för en annan utvärdering.

Mikael Erikssons CV berättar om liknande uppdrag i närmare tjugo rådgivande kommittéer. Det är bland annat därför som han i dag känner nästan alla i branschen. Det hjälpte när det blev problem med Max IV.

– Vi behövde tio experter för att montera ett vakuumsystem för elektronstrålen i lagringsringarna. De gick bara inte att skrapa ihop i väst och jag beklagade mig till chefen över ett forskningsinstitut i Novosibirsk.

– Mikael. No problem. We send them, sade han.

 

Till lucia stängs Max I-III. Den nya anläggningen invigs i juni nästa år och strax efter slutar Mikael Eriksson som maskindirektör.

– Man ska lämna festen när det är som roligast. Livet kunde inte ha gestaltat sig bättre. Vi kunde inte drömma om detta när de lade ner synkrotronen 1972.

– Sen ska jag trappa ner successivt och bara göra det jag tycker är roligt. Paddla kajak, åka skidor och långfärdskridskor. Och så har jag sex barnbarn. Klanen växer. Jag får inga fritidsbekymmer.

Mikael Eriksson

Ålder: 70 år

Utbildning: Kandidatexamen i fysik vid Lunds universitet. Doktorsexamen vid KTH 1976.

Karriär: Maskinchef för synkrotronen vid Lunds universitet. Docent i fysik vid Lunds universitet 1981. Professor i acceleratorteknik vid KTH 1982. Professor i acceleratorfysik Lunds universitet 1983. Ledare för konstruktion av Max I (start 1982)-IV (start 2016). Maskinchef Max–lab 1983. Maskinchef Max IV 2010. Ledamot i ett stort antal internationella rådgivande kommittéer.

Utmärkelser: Edlundska priset 2001. KTH:s stora pris 2011. Innovation Award on Synchrotron Radiation 2013, av Society of Friends of Helmholtz-Zentrum Berlin. Rolf Wideröe Prize (EPS-AG) 2014. Hedersdoktor vid Uppsala universitet 2005.

Foto: André de Loisted

 

Skribent: Siv Engelmark