Drömmen om teknik som gör världen bättre

Drömmen är en bättre värld, byggd med hjälp av fantastisk teknik. Vägen dit kantas av en förståelse för människors faktiska behov. Det är först när olika kompetenser möts som insikten uppstår. Professor Robin Teigland har varit teknikintresserad sedan barnsben. Men inte av tekniken i sig, utan hur den används.
robin_teigland.jpg
En sökning på nätet ger många titlar som beskriver Robin Teiglands jobb. Den formella är professor inom ”Management of Digitalization”, på Chalmers, där hon har sin akademiska hemvist sedan hösten 2018.

– Det handlar inte om tekniken i sig, utan hur den underlättar en transformation av värdeskapande aktiviteter. Inte att man försöker effektivisera och göra en produkt lite billigare eller lite snabbare. Digital transformation är snarare att börja med ett tomt blad: Om vi skulle skapa den här produkten nu, helt från början med den teknik som finns till hands, hur skulle vi göra då?

Hon väljer Uber och Airbnb, två tydliga exempel på företag som backade hela vägen tillbaka och funderade på vilka behov kunderna hade. I det ena fallet att ta sig från a till b, i det andra att hitta en säng att sova i en natt eller flera. Med de behoven som utgångspunkt kunde företagen bygga något nytt, med tekniken som hjälp.

Robin Teigland återkommer hela tiden till detta. Att det centrala är målet och syftet. Att det måste vara tydligt, i näringsliv såväl som i offentlig sektor. Först när det står klart vilka behov som finns går det att snickra på en lösning. Då, men först då, är det dags att vända sig till tekniken och se vad den har att erbjuda. Artificiell intelligens, blockkedjor, drönare och 3d-skrivare är några av de verktyg som Robin Teigland nämner.

Teknikintresset har hon med sig sedan barnsben, från uppväxten i Nashville, USA. 1987 flyttade hon till Norge och fem år senare vidare till Sverige. I grunden är Robin Teigland nationalekonom, med en MBA inriktad på produktion. Den akademiska banan inleddes på Stanford University och karriären har så här långt inneburit jobb i den chilenska oljebranschen, med riskkapital i Silicon Valley, investment banking i Philadelphia, entreprenörsskap i Norge och konsultverksamhet i Sverige och Spanien.

Skärningspunkten mellan strategi, teknik, innovation och entreprenörsskap är där hon placerar sig själv. Precis som det projekt som just nu ligger henne varmast om hjärtat, det i Peniche på den portugisiska västkusten.

– Med sina 27 000 invånare är Peniche representativt för många platser i världen. Den var länge en välmående liten stad tack vare fisket. Nu är det en av de fattigaste i Europa, eftersom området i stort sett fiskats ut.

Hon beskriver ett lokalsamhälle där traditionella förutsättningar till försörjning försvunnit och ersatts med turism. Men den verksamheten har Robin Teigland svårt att se som långsiktig hållbart. 

– Turism söker arbetskraft som är lågutbildad, efterfrågan är säsongsbetonad och fastighetspriserna stiger, säger Robin Teigland och fortsätter:

– Det som hänt i Peniche tror jag kommer att hända på många ställen när automatisering kommer igång på allvar. För en av orsakerna till att fisken försvunnit är att det finns stora trålare som går in och tar jättefångster varje dag. De är fullt automatiserade, fullt digitaliserade. Men de små och medelstora båtarna i Peniche har inte samma resurser. Ska vi bara se den här typen av byar dö ut?

För den som menar att digital transformation startar med en tydlig utmaning finns här saker att ta tag i. Och det är precis vad Robin Teigland gör. Tillsammans med sin partner och sin son är hon initiativtagare till Peniche Ocean Watch Initiative. Ambitionen är att utgå från lokala utmaningar och möjligheter för att med digital teknik skapa en långsiktigt hållbar lokal ekonomi.

– Ett projekt går ut på att hjälpa fiskarna att bli mer effektiva, så att de kan konkurrera med de stora båtarna. De har sin kvot, så de ska inte fiska mer. Istället ska de fiska effektivare. Med hjälp av drönare och ny sonarteknik kan de snabbare lokalisera fisken och gör då av med mindre bränsle. Men också se till att den fångst de får är bättre, med mindre bifångster.

Är man effektivare får man tid över till annat. För fiskarna ska det innebära fortsatt fiske, men efter plast istället för levande fångst. Tekniken för att hitta fiskstim kan med hjälp av maskininlärning också användas för att identifiera det som finns på havsbotten. Och där ligger, enligt uppskattningar, 90 procent av all den plast som finns i haven.

– Vi bygger en cirkulär modell där plasten ska återvinnas, kanske kombineras med grafen eller kol och skapa nya produkter som behövs i lokalsamhället. Just i Peniche är kollektivtrafiken dåligt utbyggd. Kan vi med hjälp av 3d-skrivare kanske utveckla självkörande minibussar eller trehjulingar som är tillverkade av plasten från havet?

– I en sådan lösning behövs blockkedjor som ger spårbarhet. Vi kan se vem som fiskat upp plasten som fordonet är tillverkat av, vilket ger pengar tillbaka, i den lokala valutan, till dem som har varit med i processen. Och så är det ofta med digital transformation: Det behövs inte en teknik, utan det handlar om hur olika tekniker kan vävas ihop till en ny modell.

Projektet i Peniche sammanfattar inte bara Robin Teiglands tankar om hur digital transformation måste genomföras. Det illustrerar också den underliggande drivkraften. Det hon gör är roligt, men framför allt ett sätt att bidra till en bättre framtid.

– Vi måste se till att den digitala utvecklingen går åt rätt håll, att samhället går åt rätt håll. Teknik kan lätt användas på felaktiga sätt.

Det viktigaste, menar hon, är att tänka helhet och att fundera på vilka de indirekta konsekvenserna kan bli.

– Det är vad jag ser som mitt uppdrag som forskare, att förstå, att tänka i olika scenarier. Vad kan hända i framtiden, om 20, 30 år? Vilka blir konsekvenserna för samhället? Vi måste projicera framåt och jobba med ”backcasting” där vi definierar en önskad framtid och arbetar bakåt för att hitta bästa sätt att hamna rätt.

Hur lätt är det i en teknikutveckling som går så fort och som rör sig på så många olika fronter? Blockkedjor, 3d-skrivare, AI. Så många parallella utvecklingslinjer. Hur lyckas man bygga scenarier för det?

– Folk har jobbat med scenarier under lång tid. På 1970-talet, i samband med oljekrisen, började man fundera på vad som skulle kunna hända. Problemet är att vi är dåliga på att tänka utanför boxen. Det som är viktigt är våra nätverk. De lägger grunden. Ju mindre nätverk man har, desto svårare blir det att utforska de olika scenarierna. Det är viktigt att man bygger broar till nätverk med personer som inte är som du själv. Personer med olika demografisk bakgrund och politiska inriktningar, olika typer av organisationer, personer som bor i andra land.

Ett annat av projekten Robin Teigland är engagerad i, 4Boards.AI, tar sikte på teknikkompetensen i bolagsstyrelser. Utgångspunkten är fortfarande att teknik kan användas för att åstadkomma förändring, men det kräver både förståelse för tekniken och nya arbetssätt. Syftet med projektet är att hitta sätt för styrelser att tänka nytt. Hur man kan se på AI som ett verktyg för strategi och innovation och att jobba aktivt med säkerhet och förebygga de olika risker som AI innebär.

– Hur mycket har styrelsearbetet förändrats de senaste 20, 30, 40 åren? Vad har hänt med företagen och företagandet under samma period? Med företagen har det hänt jättemycket, men styrelserna ägnar sig fortfarande mest åt kontroll, att titta bakåt och kontrollera siffror men väldigt lite engagemang i strategi och innovation. Men det är också styrelsens jobb. Styrelsen kan jobba med scenarier. De har nätverk. Utnyttja det.

Men hur ska ett företag hinna med? Antingen är det högkonjunktur och fullt upp med leveranser till kunder. Eller så är det lågkonjunktur, med fokus på att överleva. När finns tid att fundera på framtidsscenarier?

– Det är någonting man ska tänka på hela tiden. När man borstar tänderna, när man cyklar till jobbet. ”Vad händer om?” ”Vart är vi på väg?” Och det är inte bara en ledningsfråga. Det är alla anställdas ansvar att göra det. För det är framför allt de som möter marknad, möter forskare, möter kunder, möter leverantörer som kan få olika signaler. Men vi är också för dåliga på att diskutera ”Vad händer om”. En gång i månaden, samla er och diskutera vilka potentiella framtidsscenarier ni ser. Det behöver inte vara särskilt formellt. Bara diskutera.

När man ska digitalisera, vilka är de stora utmaningarna?

– Viljan. Den personliga viljan. Tekniken finns där, det handlar om hur den ska användas. Forskning visar att 70-80 procent av organisationsförändringarna misslyckas. Att sluta med något gammalt och börja med något nytt är svårt. Det räcker inte ens med att man vill, eftersom det finns inbyggda rutiner och processer, man har en byråkrati. Så det är det svåraste, att få individer att förstå varför förändringen måste till.

Robin Teigland

Ålder: 54 år

Utbildning: BA i Economics vid Honors, Stanford University, MBA från The Wharton School vid University of Pennsylvania, MA i International Studies vid The University of Pennsylvania, PhD i International Business vid Stockholm School of Economics

Karriär: Jobbat i USA, Chile, Norge, Spanien och Sverige i olika analytiker- och konsultroller. Flyttade till Sverige 1992 för att jobba hos McKinsey & Co. Doktorerade på Handelshögskolan i Stockholm, sjätte kvinnliga professorn på skolan. Rekryterades till Chalmers 2018.

Övrigt:  IVA-ledamot våren 2019. Utsedd till en av Sveriges mest inflytelserika kvinnor inom teknik av Veckans Affärer år 2017, 2018 och 2019. Sitter på läktaren när barnen spelar basket, lär sig portugisiska, spelar banjo och driver en surfskola i Peniche där hon älskar att vågsurfa.

Foto: Daniel Roos