CAETS: Final med framtidspaneler

Den tredje och sista dagen av CAETS-konferensen (Council of Academies of Engineering and Technological Sciences) rymde två viktiga paneldebatter om hur världens ingenjörsakademier kan bidra till framtidens politiska beslut och hur industri och akademi kan arbeta tillsammans.

Världen runtomkring oss kännetecknas just nu av oroande populism och misstro mot vetenskap – samtidigt som det finns en enorm angelägenhet att bemöta globala utmaningar såsom klimathot, antibiotikaresistens och vattenbrist. Hur ska forskare och ingenjörsakademier gå tillväga för att bidra till en positiv utveckling i denna nya miljö? Hur ska vi nå fram till beslutsfattarna?

– Det måste bli mycket mer samarbete mellan vetenskaps- och ingenjörsakademier och beslutsfattare, sade Robert-Jan Smits, ny ordförande för holländska Eindhoven University of Technology, tillika senior rådgivare till det Europeiska centret för politisk strategi (EPSC).

Den stora frågan i detta sammanhang är hur vi kan se till att de politiska beslut som fattas är förankrade i en sund forskningsbas, menade Smits vidare. Här är politikernas otålighet en utmaning, eftersom de oftast vill ha råd ”igår”, medan forskarnas processer är mer långsamma, iterativa och utprövande. Robert-Jan Smits menade samtidigt att akademierna behöver vara mer proaktiva i att nå ut till beslutsfattarna – att man ”inte bör fråga vad beslutsfattarna kan göra för en själv, utan vad man själv kan göra för beslutsfattarna”.

–  När man förbereder EUs nästa ramverksprogram för forskning och innovation om runt hundra miljarder euro, Horizon Europe, måste man verkligen visa upp fakta och siffror för finansministrarna i medlemsländerna för att visa varför de här investeringarna behövs.

VINNOVAs generaldirektör Darja Isaksson pekade på att akademier som IVA kan ha en stor betydelse i att formulera underlag för sådana politiska beslut:

– IVA har en unik roll i att föra samman ett starkt nätverk. Den har också en neutral röst – den mångfald av röster som möjliggör en dialog. Men hur vi gör det, processen, spelar roll.

Li Jinghai, ordförande för Kinas nationella naturvetenskapliga stiftelse menade att de kinesiska akademierna är starka ifråga om att kunna påverka regeringen. Samtidigt ansåg han att flera länders akademier med fördel kan samarbeta.

– Men det är lite synd att vi inte har fler vetenskapsakademier här, bara ingenjörsvetenskapsakademier. Om vi arbetade tillsammans mellan alla akademier skulle vi bli starkare, lade Li Jinghai till.

Dr. Dan Arvizu, kansler och direktör för den amerikanska delstaten New Mexicos universitetssystem, gav värdefull input till diskussionen om hur akademier skulle kunna bli mer policyrelevanta:

– Beslutsfattare sade redan tidigt i min karriär till mig att de råd de fick från forskare inte var värdefulla, därför att för varje grupp forskare som sade en sak kunde de hitta ett lika stort antal forskare som sade exakt motsatt sak. Så de visste inte vem de skulle tro på.

Av denna anledning, menade Arvizu, är det viktigt för akademier och forskare att arbeta för att få politikerna att förstå hur det politiska systemet fungerar:

– Inom IPCC-panelen sade vi att vi vill vara policyrelevanta, inte policyåläggande gentemot politiker. Det vill säga, ge politikerna en förståelse att om de fattar ett visst beslut leder det till de här resultaten, och om de fattar ett annat beslut leder det till de här resultaten.

Att det brådskar att föra fram forskningens och akademiernas röst gentemot politiker och allmänhet vittnade dock flera i panelen om, bland andra Robert-Jan Smits:

– Vi har de senaste åren upplevt ett stort bakslag ifråga om förtroende för vetenskap, där vetenskapen har framställts som bara en åsikt. Vi håller nu på att återupprätta förtroendet mellan forskare och beslutsfattare, men det tar tid.

IVAs vd Tuula Teeri stämde in i att vetenskapen har visat oss de bästa alternativen genom åren, även när vi inte vetat från början vad som var bäst. Hon pekade samtidigt på forskarnas ansvar att sprida denna tilltro till vetenskapen även till det omgivande samhället:

– Bland vissa människor finns det nu de som inte vaccinerar sina barn eftersom det finns 1 procents risk med vaccinet. Vi måste berätta för dem om risken att inte vaccinera, som kan vara 50 procent, för att få dem att förstå att det är det bättre alternativet.

I ett mellanspel berättade Binette Seck från Tekniksprånget vid IVA om det framgångsrika praktikprogrammet och hur det bidrar till att fylla framtidens kompetensgap ifråga om kvalificerade ingenjörer.

Härnäst tog en ny paneldebatt vid, med fokus på samarbete mellan industri och akademi i framtiden. Carl-Henric Svanberg, ordförande för IVA och bland mycket annat ordförande för Volvo samt tidigare ordförande för BP, inledde med att prata om de existerande globala utmaningarna och akademiernas möjliga roll.

Svanberg jämförde även mellan lösningarna i Väst och det kinesiska systemet. Kina, menade han, fungerar förvisso synnerligen effektivt idag, såtillvida att regeringen sätter upp mål för vart landet ska vara inom en nära framtid – och bankerna, forskningsinstitutionerna och företagen ordnar finansiering, forskning och arbetstillfällen för att uppnå dessa mål.

– Sedan spelar inte nödvändigtvis Kina efter de regler vi har satt upp. Och jag är övertygad om att vår demokratiska modell är starkare och långsiktigt hållbarare. Men – den kommer bara att fungera om vi klarar av att vara konkurrenskraftiga, sade Svanberg.

Efter Svanbergs inledning tog de olika paneldeltagarna vid och presenterade hur de arbetar för att få saker att hända, och i vilken mån de även arbetar för att nå politiska beslutsfattare.

– Vi ser vår akademi på många sätt som en nyckelaktör i att länka samman regering, näringsliv och akademi. Det handlar om att samla, det handlar om skalan och det handlar om mentorskap, sade David Tomlinson, internationell sekreterare vid den brittiska ingenjörsvetenskapsakademien.

Professor Sanja Vraneš, generaldirektör för Mihajlo Pupin-institutet i Serbien, berättade om deras imponerande verksamhetsmodell:

– Vi har akademi och industri under ett tak, med 500 forskare och en struktur som stödjer tekniköverföring. Forskningen är kärnan, längre ut har vi dotterföretag som kan se till att vår forskning kommer till näringslivet och allmänheten, och de yttersta lagren i vår struktur utgörs av spinoff-företag från våra forskare.

Modellen i USA visade sig dock vara rejält annorlunda, där akademierna inte forskar själva eller får några årliga basanslag från regeringen:

– Vetenskapsakademien grundades efter ett kongressbeslut av Lincoln 1863, och akademierna ska bara vara där som objektiva, opartiska rådgivare till regeringen, sade dr. Alton D. Romig, Jr., direktör vid den amerikanska ingenjörsvetenskapsakademien.

Hideaki Koizumi, verkställande vice ordförande för den japanska ingenjörsvetenskapsakademien, talade om vikten av en geografisk samlingsplats:

– Vi har en stor byggnad där flera företag och laboratorier jobbar under ett tak – och vi samarbetar alla nära varandra.

Samarbete kan även handla om en sorts ”samarbete över tiden”. Som avslutning påpekade nämligen IVAs vd Tuula Teeri hur akademierna behöver samarbeta närmare nästa generations ingenjörer, forskare och beslutsfattare:

– Vi måste låta studenterna leda oss mot framtiden. Vi ska inte vara siloer eller elfenbenstorn. Vi måste söka oss mot ut mot människorna.

Kontaktinformation

Elin Elliot
Internationell sekreterare
Telefon 08-791 29 28