Med djup, envishet och rosa kläder

Tisdag 29 maj 2018

katarina_gunnarsson.jpg

Sveriges Radio-journalisten Katarina Gunnarsson får Hans Bergström-priset, IVA:s pris för vetenskaplighet inom journalistiken. Hon är reporter på P1- programmet Studio Ett, väljer ofta sin egen väg och borrar djupt, envist och med stor personlig integritet. Oavsett om det handlar om kunskapskraven i skolan, problemen i utanförskapsområden eller vårdköer så är hennes reportage faktabaserade och utnyttjar forskare på ett gediget sätt.

Vi tar det från början, där det började. I Farsta. Ett folkhemsbygge, söder om Stockholm. Förorten planlades redan på 1940-talet, funkispionjären Sven Markelius ritade generalplanen och i slutet av 1950-talet växte den kuperade stadsdelen fram. En modern ABC-stad: arbetsplatser, bostäder och centrum. Förebilden var Vällingby. Blåkopian spreds till mellanstora städer runt om i landet. Men det var bara i Farsta centrum NK hade filial.

Det är till Farsta radioreportern Katarina Gunnarsson vill åka när hon ska fotograferas. Man skulle kunna säga att hon är tillbaka på mammas gata. Bara hundra meter bort ligger den, lyckliga gatan.

- Jag står i skuld till Farsta. Det var här jag växte upp fram till jag var sju. Kom tillbaka i högstadiet och gick på gymnasiet. Jag har väldigt stor anknytning till Farsta och har gjort många reportage från den här typen av områden, säger hon.

För Katarina Gunnarsson är Farsta också en symbol i en större berättelse om ett folkhemssverige i förändring. Ett modernt projekt med flerfamiljshus som har haft sin inre kamp länge, menar hon:

-Det en berättelse om Sverige.

Lika viktig för henne är historien om familjen Gunnarsons resa från landsbygd till förort. Pappa Magnus kom från norra Skåne, en bondgård i Glimåkra i Göinge.  Farmor Elida Månsson födde nio barn, dog 1945, när hon bara var 53 år gammal. Familjen slet för att få ihop vardagen. Ett av barnen hade man råd att låta gå på gymnasiet, de andra fick spara till det själva

Elida Månsson längtade efter bildning och kunskap. Men fick inte studera, förutom några veckor på en folkhögskola. Hon lyssnade istället på folkbildande radio.

- Jag ville bli journalist till hennes minne, för att hedra Elida. Jag hade faktiskt med det när jag sökte till radiolinjen på Dramatiska institutet. Hon växte upp när begåvade kvinnor inte fick plugga och tillägna sig kunskap. Radion blev hennes universitet, hennes värdighet, hennes tröst i ett väldigt tufft liv på skånska åkrar.

För Katarina Gunnarson, som genom åren fått många priser och utmärkelser för sin radiojournalistik, är det något speciellt att få pris för vetenskaplighet inom journalistiken.

-Radions vetenskapsföreläsningar gav Elida värdighet och guldkant i ett hårt liv. Att nu få ett journalistpris i folkbildande anda är så stort. Elida och Magnus Gunnarsson ler i sin himmel

Katarina Gunnarsson har varit en röst i radion under tjugofem år. Mest känd är hon kanske för sina hyllade reportage i P1-programmet Studio Ett. Nyfiket är hon på jakt efter samtiden, som hon utforskar, försöker förstå och skildra. Bitar till samtidspusslet hittar hon vid korvkiosken, en gångtunnel, eller när hon återvänder till Farsta centrum, hänger på torget i Fagersta eller undrar varför hantverkare alltid åker runt i vita skåpbilar.

-Nyheter kan man hitta överallt genom att prata med folk. Det viktiga är att leta på plats och inte vänta på att ett dokument ska ramla ner i knäet.

Sedan tidigt 1990-tal har hon bevakat ämnen som hederskulturer, framväxten av radikal islam, gängbildningar, förlorare i bruksorter och hur lågutbildade invandrare ska komma i arbete. I den uppmärksammade serien ”Det delade Sverige” från 2013 skildrade hon, och en kollega, framväxten av utanförskapsområden. Hon såg tidigt att det inte bara vara ett storstadsproblem och kunde visa att områdena finns i nästan alla svenska städer.

-Jag har kämpat med dessa känsliga ämnen i med och motvind.

Ett Gunnarsson-reportage i Studio Ett är typiskt tio-femton minuter långt. Innehåller många olika röster.

-Jag tycker om när ämnet är komplext. Det får inte blir för gulligt, men inte heller för svart. Jag tycker om att peta i det allra känsligaste och komma ner till botten. Ta mig an stora, svåra utmaningar som till exempel när det kom jättemånga människor från Eritrea till Fagersta.  Hur ska de här personerna med låg utbildning få jobb i en bruksort där alla de enkla jobben försvunnit? Industrin är högteknisk i dag. Jag köper inte att det kommer lösa sig. Vad då lösa sig? Hur då?  Ska vi skapa enklare jobb? Behålla några jobb i industrin, som man annars skulle rationaliserat bort?

Det är så hon jobbar: krafsar och gräver. Ställer de svåra frågorna och nöjer sig aldrig med enkla svar.

Under våren har Kristina Gunnarsson fått enorm uppmärksamhet för sin skolgranskning i Studio Ett. I en serie reportage beskriver hon hur synen på kunskap, läroplaner och betygssystemen förändrats i grunden i svensk skola. Så att varken elever, föräldrar, lärare, eller för den delen tjänstemän på Skolverket, begriper pedagogiken eller hur skoluppgifter ska lösas och besvaras för att uppfylla betygskriterierna i nya läroplanen.

Allt började med att hon skulle hjälpa sin son med en skoluppgift i historia. Hon förstod inte frågan, än mindre vad sonen skulle svara. Trots en fil kand i idéhistoria. Det blev en kort uppdatering på Facebook och frågan ”Är jag dum?”.

-Då rasslar det till i mitt flöde och hur många välutbildade människor som helst skriver: ”vi fattar inte heller, vad skönt att du tar upp det här”. ”jag skäms inför mitt barn att jag inte klarar det”. ”jag skäms själv, för jag fattar inte”

Katarina Gunnarsson förstod snabbt att om så många människor reagerade så starkt så fanns det en historia värd att berätta, eller ”banda” som hon säger. Hennes grävande, och ”krafsande” med mängder av tips från vänner och bekanta pekade i riktning mot läroplanen från 2011, och i förlängningen mot läroplanen från 1994.

-Då hamnade jag hos de här pedagogerna som hittat på allt. Det var jätteintressant, dom var osams och hade hamnat i maktstrider. Bland annat hade en professor som försökt varna för den här kunskapssynen blivit helt utfryst, säger hon.

I den första serien reportage beskriver Katarina Gunnarsson den nya pedagogik som genomsyrar skolan; en typ av ordrik konstruktivistisk pedagogik som värdesätter tolkningsförmåga före faktakunskap.

-Häromdagen var det en kvinna som hörde av sig och sa att hennes barn i sjuan hade fått uppgiften: resonera och berätta om Amerikas roll i världen. Min fråga är: hur ska man börja? Utifrån vad: miljö, sociologi, inrikespolitik, populärvetenskap, utrikespolitik?

Efter granskningen av skolans läroplan, betygsystem och skoluppgifter har mejlen från undrande och förtvivlade föräldrar dundrat in i mejlkorgen. Reportagen har fått enorm spridning på Facebook och mängder av kommentarer. De första skolreportagen har 15 000 delningar på FB.

Och visst har det blivit radiojournalistik som engagerar och påverkar. Skolverkets nya generaldirektör, Peter Fredriksson, som lyssnat på alla programmen säger i en intervju att så här kan vi inte ha det. Vi måste ha läroplaner, kunskapskrav och betygskriterier som folk förstår. Han har ju själv varit lärare i Södertälje, påpekar Katarina Gunnarsson.

I sin motivering skriver juryn att hon borrar, djupt och envist med stor personlig integritet. Till det borde nog läggas: med stort hjärta och i rosa kläder. Katarina Gunnarsson är genuint intresserad av människor, tycker om att lyssna och vet att samtal bygger på förtroende. Den intervjuade måste våga prata in i mikrofonen hon sticker fram.

-Det är det rosa. Jag vill inte se sträng ut i svart.

Läs mer om priset och juryns motivering här

Skribent: Lars Nilsson