Plast har länge ansetts hopplöst att återvinna, på grund av sina många fraktioner, låga förmåga till ombearbetning och det faktum att materialet åldras. Men nu kan kemisk återvinning ändra på det.
I dagsläget eldas det mesta av plastavfallet i Sverige upp. Drömmen hägrar emellertid om att med hjälp av kemisk återvinning kunna ge plasten nytt liv, i nya produkter.
Många projekt försöker nu vidareutveckla, beforska och kommersialisera konceptet. Exempelvis pågår inom ramen för EU-projektet DEMETO för närvarande flera initiativ för att kemisk depolymerisering av PET i industriell skala, med inriktning på färgat flaskavfall. Svenska H&M är en av aktörerna, och kärntekniken har utvecklats av det schweiziska företaget gr3n.
I Sverige är bland annat forskare vid Chalmers i full gång med försök för kemisk återvinning av plast, där materialet förgasas, återvinns på molekylär nivå och sedan omvandlas till nya plastmaterial. Försöken genomförs i samarbete med återvinningskoncernen Stena och kemiföretaget Borealis i Stenungsund. Målet är ett plastreturraffinaderi i Stenungsund där både svensk och utländsk plast skulle kunna återvinnas.
Utmaningar mot återvinning av plast inkluderar material- och luktorenheter, alltför många fraktioner och undermålig materialkvalitet. Härdplaster, som kan användas med glasfiber och i laminat, kan dessutom inte återvinnas alls på det här sättet. Materialet smälter inte vid uppvärmning på grund av molekylkedjornas uppbyggnad.
I dagens läge är dessutom den mesta plasten alltför lågt prissatt, varför det inte är ekonomiskt (om än miljömässigt) lönsamt att återvinna plast kemiskt i stor skala ännu så länge. För att genomdriva metoden fullt ut krävs därför enligt branschexperter politiska styrmedel.
