CAETS: Kreativt kaos med inbjudna toppföreläsare

Under onsdagen fortsatte IVAs CAETS-konferens (Council of Academies of Engineering and Technological Sciences), denna dag på temat “kreativt kaos”. Bland annat diskuterades svavelutsläpp mot klimatförändringarna, läkemedelsbranschens framtid och hållbar plast.

Tisdagens CAETS-konferens radade upp en tuff serie utmaningar för världen framgent. På onsdagen försökte konferensen snarare titta på lösningar på dagens och framtidens problem.

Ett mycket visionärt, om än kontroversiellt, inspel lades fram av Jesse Reynolds, forskare inom miljölagstiftning vid University of California. Han talade om klimatförändringarna, och hur dagens klimatåtgärder till stor del varit i allra högsta grad otillräckliga.

– Just nu har vi bara två länder i världen – Marocko och Ghana – som möter sina åtaganden enligt Parisagendan. Varför är det så? frågade Jesse Reynolds auditoriet.

En förklaring är att kostnaderna är lokala och förtjänsterna globala, berättade sedan Reynolds. Globala förtjänster överträffar globala kostnader ifråga om merparten av dagens klimatåtgärder, men lokala kostnader överträffar lokala förtjänster.

För att bemöta utmaningarna behöver många tekniker testas. En hittills ganska outprövad teknik vore att imitera de naturliga kylningstekniker som inträffar genom exempelvis vulkanutbrott, när mörka askmoln begränsar solinstrålningen. Dessa skulle kunna efterliknas genom aerosolinjektioner av exempelvis svavel i stratosfären, vilket skulle kyla planeten effektivt och snabbt.

– Det har samtidigt brister som att växthuseffekten värmer planeten annorlunda än vad blockeringen av inkommande solstrålning skulle kyla den, det finns oro kring regionala klimatavvikelser. Och det finns också aspekter såsom havsförsurning med mera.

Ändå föreslår Reynolds att solavskärmande geoingenjörskonst testas i viss skala:

– Jag skulle säga att det finns en möjlighet att [klimat]riskerna är så stora att vi bör överväga den här tekniken seriöst, sade han.

Vid en efterföljande paneldiskussion diskuterades det eventuella behovet av nya affärsmodeller för framtida hälsa. Bland andra deltog Aled Edwards, grundare och VD för Structural Genomics Consortium (SGC), en icke-vinstdrivande organisation som för forskning framåt genom att göra alla resultat tillgängliga för akademin. Edwards var kritisk mot kommersiell läkemedelsutveckling som sådan, men menade att den primära utmaningen är att inte forskningen kommit tillräckligt långt ännu.

– Det är inte affärsmodellen eller tillgång till finansiering som är problemet, utan det är att vi inte förstår den mänskliga kroppen. Om jag skulle ge AstraZeneca en biljon dollar och säga åt dem att lösa Alzheimers inom fem år skulle de ändå säga ”nej, vi vet inte hur man gör det”, sade Aled Edwards.

Edwards påpekade dock att företag har nackdelar såtillvida att de konkurrerar med varandra och har företagshemligheter, vilket leder till ett enormt dubbelarbete världen över. Dessutom att de har en skyldighet mot sina aktieägare att maximera vinsten, vilket gör att de sätter för höga priser.

– Vi är del av lösningen också. Sättet vi arbetar på nu är mycket mer transparent, mycket mer fokuserat på att publicera och med mer fokus på samarbete, försvarade sig Anna Sandström, Science Policy and Relations Director Europe på AstraZeneca med.

– Man måste ha näringslivet involverat, med fabriker som tillverkar medicinerna, försäljare som distribuerar medicinen och så vidare. Det finns dock ingen lag om att företagen också måste uppfinna medicinen, påpekade Aled Edwards.

Inte heller universiteten bör rimligtvis äga processen för att ta fram nya läkemedel, menade Edwards, eftersom även deras incitament är att hålla vinsten för sig själva. Men är då SGC:s modell verkligen tillämplig för alla fält?

– Industrin brukar dra en linje mellan det prekompetitiva kontra det marknadsfärdiga området. Så ansvaret skiljer sig åt beroende på vilken sorts preparat man talar om, sade Kevin Outersson, VD och försteutredare vid centret CARB-X, som forskar på nya antibiotika.

Anna Sandström tonade delvis ned skiljelinjerna mellan företagens modell och externa forskare, och förde bland annat fram hur AstraZeneca stödjer inkubatorer runt landet:

– Vi har inget intresse i dessa företag, tar ingen finansiering från dem, utan låter bara våra anställda använda deras enorma kompetens. Vi måste vara attraktiva för samarbeten.

– Men en intressant poäng är varför AstraZeneca och andra företag drar sig undan forskning i tidiga faser och låter andra företag göra det. Det är inte för att de är godhjärtade, utan ett ekonomiskt beslut att investering i forskning inte ger samma återbäring som investering i marknadsföring gör, sade Aled Edwards.

Anna Sandström replikerade dock mot Edwards och välgörenhetsorganisationernas affärsmodell:

– Ni underskattar också kompetensen ni behöver för att utveckla mediciner till patienterna, sade Anna Sandström.

Efter en kaffepaus gick diskussionen istället in på plast, och hur man ska lyckas hantera den hållbart framöver.

– Plast har hjälpt oss i att rädda resurser och liv, genom att förlänga livslängden på mat och annat, använts som konstruktionsmaterial och så vidare, sade Rajni Hatti-Kaul, professor i bioteknik vid Lunds universitet.

Hatti-Kaul pekade dock på att vi inte har något bra insamlingssystem för plasten idag, där merparten antingen går på deponi eller till förbränning. Mycket hamnar dessutom i naturen, i magen på djur och till och med i form av mikroplaster i människornas matsmältningssystem.

– Vi måste designa material för återvinning och återanvändning, och skapa infrastrukturer för insamling, påpekade professor Rajni Hatti-Kaul.

Om man lyckas gå över från slit-och-slängplast till återvinningsbar dito kan man enligt forskningen reducera så mycket som 65 procent av plasten som idag används.

En ny möjlighet är kemisk återvinning, där längre polymerer bryts ned genom hydrolys eller biodegradering. Molekyler som biologiskt bryter ned plasten skulle också kunna tillgängliggöras på bred front.

– Man skulle kunna hyra ut dessa molekyler istället för att sälja dem, föreslog till exempel Rajni Hatti-Kaul.

Om man flyttar perspektivet från plastekonomin till produktion och industri överlag finns det få just nu mer spännande talare än Erik Brynjolfsson, professor vid amerikanska MIT. Han talade vid CAETS-konferensen om dagens paradox mellan hur snabbt artificiell intelligens (AI) har växt och hur lite produktionen har ökat eller snabbats upp.

Bakgrunden är att tekniker för djupinlärning hos maskiner idag kan överträffa människor i att upptäcka olika fotomotiv, förstå budskapen i mänskligt tal och mycket annat. Samtidigt uteblir produktivitetsökningarna som torde ske från AI – produktiviteten i USA var 1995-2004 i genomsnitt 2,8 procent, medan den 2005-2018 hade sjunkit till 1,3 procent.

– Vi kan se dataåldern överallt förutom i produktivitetsstatistiken, sade Erik Brynjolfsson genom ett citat från forskaren Robert Solow.

Citatet kom dock från 1987, det vill säga över 30 år tillbaka i tiden. Och Brynjolfsson visade hur historisk forskning ger belägg för att fabriker på kortare sikt snarare upplever långsammare produktivitet efter genomgripande teknikgenombrott än före. Detta oavsett det gäller ångmaskinens ankomst, elektrifieringen, förbränningsmotorn eller datorn.

Anledningen till detta är framför allt en fördröjning i det ekonomiska systemet som gör att vi inte kan dra verklig nytta av innovationerna förrän flera årtionden senare, menar Brynjolfsson. Som exempel tog han upp gamla ångmaskinsdrivna fabriker som började installera eldrift. Först 30 år efter elektrifieringen kom den verkliga effekten, eftersom övriga delar av fabriken tidigare hade varit optimerade för central ångmaskinsdrift. Produktiviteten ökade heller inte så snabbt för de företag som byggde nya fabriker utifrån elmotordrift, eftersom tidigare generations anställda varit utbildade för att hantera ångmaskiner.

Men några årtionden senare, när fabrikerna byggts för eldrift, när en ny generations anställda lärt sig hantera den nya tekniken och den omgivande infrastrukturen ställts om för att stödja de nya fabrikerna – ökade verkligen produktiviteten då?

– Oh, my God – yes! Det ledde till en dubblering, tredubbling, fyrdubbling av produktionen! sade Erik Brynjolfsson entusiastiskt.

I ett mellanspel berättade den kenyanske uppfinnaren Brian Mwenda, som tagit fram det nya bärbara instrumentet 6th Sense, som genom att sända ut små ljud hjälper synskadade att förflytta sig.

Efter lunch pratade dr. Ruth Graham om hur globala ingenjörsutbildningar numera håller på att ändras – och snabbt.

– De senaste fem åren har regeringar världen över investerat betydande summor i ingenjörsutbildningar för att producera de här framtida teknikinnovatörerna, sade hon.

Genom en stor studie beställd av amerikanska MIT hade Ruth Graham intervjuat över 200 personer från 21 länder världen över om ingenjörsutbildningarnas framtid. Resultatet visar att dagens ledande utbildningar må ha stort fokus på traditionella läroplaner och en ganska blygsam kvinnorepresentation.

– Men morgondagens ledare har ett multidisciplinärt anslag, en tydlighet kring visionen och stor jämställdhet, sade Ruth Graham.

Vidare har Graham funnit hur ledarskapet inom ingenjörsutbildningar håller på att förflyttas från Nordamerika och Europa till Asien och även Sydamerika.

– Programmen kommer också att vara individualiserade i stor utsträckning, multidisciplinära och visa på hur din utbildning kan komma till användning ute i samhället.

Inför framtiden kommer det emellertid att bli viktigt att se hur små, nischade topputbildningar kan skala upp och ta emot väsentligt fler studenter än idag.

Ett nytt intermezzo från Yewande Akinola, förstaingenjör vid det brittiska företaget Laing O’Rourke, pekade på vikten av mångfald inom ingenjörskåren, för att maximera möjligheterna att nå bästa möjliga resultat på så bred front som möjligt.

Ett vittsyftande och långsiktigt perspektiv diskuterades sedan av Li Jinghai, ordförande för Kinas nationella naturvetenskapliga stiftelse. Han efterlyste inget mindre än ett paradigmskifte inom vårt vetenskapssystem. Bland annat, menade Jinghai, blir gränsöverskridande forskning allt viktigare, och blir i allt högre utsträckning belönat med Nobelpris.

Ännu viktigare är att förstå de felande länkarna mellan smal, inomvetenskaplig forskning och verkliga kunskapssystem, som kombinerar flera olika forskningsfält.

En väg framåt är att förstå mellannivån mellan mikro- och makroskalan hos exempelvis material, reaktorer och socialt beteende. Istället behövs en sorts mesonivå undersökas, menar Li Jinghai.

– Vi använder fortfarande genomsnittsskalor när det gäller till exempel kemi eller klimatvetenskap, vilket ger alltför stora avvikelser.

Efter att ha börjat undersöka mesonivån inom kemi har Li Jinghai och hans kollegor alltmer kommit att ta fram en modell för hur denna skala behöver appliceras och undersökas på ett stort antal andra områden, såväl naturvetenskapliga som humanistiska ämnen.

Därutöver förespråkar Jinghai att olika forskningsfält kommer samman, bland annat genom att tematiska team formeras som diskuterar komplexa frågor.

Härnäst hamnade fokus på framtidens transporter och transportsystem – ett område med betydande utmaningar men också stora möjligheter.

– Det som händer nu är att våra transportsystem blir alltmer digitala. Vi kan också designa våra transporter att bli lite mer anpassade till våra behov och den omgivande miljön, sade Dan Work, professor vid Vanderbilt University.

Av helt central betydelse är automatisering och självkörande fordon, där Work och hans kollegor bland annat tittat på huruvida vi får mer resurseffektiva gods- och persontransporter, och bättre utnyttjande av infrastrukturen, om vi automatiserar – eller sämre resultat.

– Å ena sidan, om man ger människor tjänster som är lätta att använda och automatiserade, kommer folk att vilja ha mer av dem. Men vi har också möjlighet och tekniken att få bilar att åka mycket nära varandra i väldigt hög hastighet – vilket ger ett högt kapacitetsutnyttjande, sade Dan Work.

Efter detta diskuterade İdil Gaziulusoy, forskare i hållbar design vid det finska Aaltouniversitetet, hur ingenjörer och andra behöver satsa mer på design för övergång till ett hållbart samhälle.

– Övergångar är framför allt designutmaningar, sade doktor Gaziulusoy och pekade bland annat på hur vi behöver visioner som visar vad människor vill ha för sorts samhälle och utifrån dessa designa hållbara lösningar.

Inom ramen för ett 3,5-årigt projekt tog Gaziulusoy och hennes kollegor fram ett flertal scenarion för hur framtiden kan te sig år 2040, där visionerna kan handla om alltifrån regerings- eller storföretagsstyrda mönstersamhällen till brokiga entreprenörsnätverk eller kollektiv.

– Visionerna fördelade sig längs en axel ifråga om effektivitetsökning i ena ändan och minskad konsumtion i den andra, vilket i princip är de två motställda parametrarna, sade İdil Gaziulusoy.

Att ta fram visionerna är en sak, men att bygga in dem i samhället en betydligt mer komplex, vilket inte minst den efterföljande paneldebatten med Dan Work och İdil Gaziulusoy visade.

– Vi designar inte bara dessa system för dagens situation, utan för 50 eller 100 år framöver, sade Dan Work, apropå hur svårt det kan vara att veta vilken infrastruktur som är önskvärd på längre sikt.

Sist ut på onsdagen var Yuko Harayama, tidigare verkställande ledamot vid Japans råd för vetenskap, teknologi och innovation. Hon pratade om ”Society 5.0” med människan i fokus, med tanke på Japans behov efter den stora jordbävningen och Fukushimaolyckan 2011.

– Vad vi behöver idag är inte teknikdriven utan människocentrerad utveckling. Som kärnvärden har vi formulerat öppenhet, hållbarhet och inklusion, sade Yuko Harayama.

Kontaktinformation

Elin Elliot
Internationell sekreterare
Telefon 08-791 29 28