Magnus Huss vill skilja på stort och smått i resursdebatten

Magnus Huss är förbundsdirektör och vice vd för IKEM, Innovations- och kemiindustrierna i Sverige. Han har också varit ordförande för delprojektet för Plast i IVAs projekt Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Här ger han sina viktigaste reflektioner från projektarbetet.
Magnus Huss_-_1200x675px.jpg

Vad har du lärt dig under den tid som projektet har löpt?

Att man har stor fördel av att vara många aktörer som samlas samtidigt – det är väldigt lärorikt och man skapar många nya värdefulla kontakter.

Samtidigt har det ibland varit svårt att samla samtliga deltagare i projektet, i styrgruppen, projektgrupper och så vidare. Och alla kan ha lite olika förväntningar. Därför är det viktigt att man klargör vilket syfte projektet ska ha, och att man ensar målbilden. Man behöver se till att alla har ungefär samma målbild i huvudet, annars blir det svårt. Det är lätt att man pratar förbi varandra. Sen tycker jag också att vi i starten skulle ha pratat mer om vad vi inte skulle ta upp i projektet, vad som faller utanför. Så att det blev tydligt för alla vad som var syftet med arbetet.

Vad är din egen ingång till ämnen som resurseffektivitet och cirkulär ekonomi?

Redan i början på 90-talet var jag ute och jobbade med ledningsgrupper kring hållbarhetsfrågor världen runt genom Det Naturliga Steget. Så det är inget nytt, det handlade redan då om att få grupper av människor att förstå vad vi pratade om. Vad som är stort och vad som är smått, att kunna skilja på strategier, mål och aktiviteter. Det är annars lätt hänt att man snabbt trillar ner i detaljerna och börjar prata enklare aktiviteter innan man är klar med det övergripande strategiarbetet.

Idag finns det inga personer på ledande positioner som inte vill jobba med hållbarhetsfrågor, eller som tycker att det är irrelevant, eller anser att det inte är smart eller affärskritiskt. Så var det inte riktigt för tjugo år sedan – då fick man arbeta för att få till den förståelsen.

Men fortfarande idag har vi behov av att ta de strukturella greppen för att få till en förändring. Man brukar prata om ”no regrets”-åtgärder, förändringar som kan minska utsläppen effektivt, men också kan ge ekonomiska fördelar. Ta till exempel avfallslagstiftningen, den behöver ändras till att bli en resurslagstiftning. Om vi får till en sådan förändring kommer mängder av material som i dag går till destruktion kunna bli värdefulla råvaror. Det är ett helt annat grepp än om man bara funderar på vilken teknik som är bäst för att återvinna plast.

Hur har du förankrat och fört över frågorna från IVA-projektet till din ordinarie organisation? Några konkreta åtgärder och förändringar som ni har vidtagit utifrån projektets diskussioner, analyser och rekommendationer?

Vårt arbete på IKEM handlar mycket om hur industrin bäst bidrar till ett mer hållbart samhälle. När det gäller plast ser vi som nästa steg någon typ av kemisk återvinning. Att vårt samhälle går från energiåtervinning, som idag är den dominerande återvinningsmetoden för plast, till att materialåtervinning blir vanligast, så att plasten får snurra några varv till. Det är en stor förändring; då flyttar man sig ett steg i avfallstrappan och använder jordens resurser mer effektivt. Det går att göra, tekniken finns redan, men hur kommer vi dit? Vem ska äga den processen? Vilka reformer måste till? Det arbetar vi med att klarlägga.

Av den svenska regeringens energi- och klimatplan, som man lämnade till EU i januari, framgår att regeringen är fortsatt intresserad av att utreda kemisk återvinning av plast. Det var en prioriterad fråga i IVA-projektet. Det vi har gjort är att vi har jobbat vidare med ett förslag till Regeringskansliet kring vad en utredning behöver titta på, vilka frågor som behöver redas ut. Då har IVA-projektet varit en jättebra plattform för att jobba med de här frågorna. Det är också värdefullt när vi ska kontakta lokala beslutsfattare för att berätta att det inom en ganska nära framtid är möjligt att återvinna all plast – men att det behövs ett antal reformer för att det ska bli verklighet.

Vad ser du som de största utmaningarna och möjligheterna för Sverige för att uppnå ökad resurseffektivitet och cirkulär ekonomi?

Det behövs ett antal strukturåtgärder. För att få till klimaträddande förändringar är energiförsörjningen A och O. För att vi ska kunna elektrifiera en stor del av processindustrin, till exempel den kracker som förser kemiindustrin i Stenungsund med råvara, behövs energi motsvarande ett mindre kärnkraftverk. Det kräver stora investeringar och därför måste politiken göra det attraktivt för globala företag att investera i Sverige. Det gäller såväl stål- som kemiindustrin med fler industribranscher.

En annan utmaning är att ersätta fossila råvaror med förnybara. Där ligger många av IKEMs medlemsföretag i framkant, liksom skogsindustrin. Här finns en stor potential. Samtidigt kan inte all kol som nu används av stålindustrin och den olja som kemiindustrin använder, ersättas med bara skogsråvara, för då finns det ingen skog kvar till andra användningsområden. Så det gäller att hitta andra råvaror. Där kan våra medlemmar också bidra genom att utvinna och omvandla koldioxid från luften till kolföreningar, till exempel metanol.

Och det finns fler områden: vi behöver satsa på AI, vi behöver som land ligga i framkant med våra universitet och vår forskning. Vi har ganska bra förutsättningar i Sverige – vi har ett land med förhållandevis hög kompetens i samhället. Det finns en medvetenhet om att vi är exportberoende, men vi behöver också skapa politisk förståelse för vad vi som land kan vinna på att locka människor, forskare och idéer att komma till Sverige. Vi behöver göra Sverige attraktivt. Och så behöver vi en bra energipolitik, och en miljöbalk som inte i princip gör det omöjligt att bygga nya industrier i Sverige. Vi har tappat de senaste åren, och svenska företag använder mindre av sina resurser till forskning idag än vad man har gjort. Det allmänna investeringsklimatet behöver förbättras.

Vad vill du uppmärksamma enskilda svenskar på när det gäller resurseffektivitet, och vad vill du få dem att ändra på för att bidra till ett mer cirkulärt samhälle?

Det finns två aspekter. För det första bör man tänka på att köpa produkter med kvalitet, det vill säga produkter som är tillverkade av bra material, men som också håller lite längre och går att reparera. För det andra behöver man ibland tänka på helheten och inte bara på den enskilda produkten. Om man ser till plast till exempel, så blir många arga över plasten som finns runt gurkan som man köper i affären. Men om man ser till helheten så orsakar tillverkningen av det där grammet plast runt gurkan knappt mätbara koldioxidutsläpp, men det gör så att man slipper kasta massor av gurkor och spar därigenom stora resurser. Det gäller alltså att kunna skilja på stort och smått. Och att man lägger sin tid på att förändra saker som drar stora resurser. Som hur man bor – behöver man bo stort, behöver man ha värme på i alla rummen? Eller hur man reser.

Trots vissa populistiska politiska beslut tidigare tycker jag nog att man på senare tid har börjat förstå vilka som är de stora utmaningarna, vad som ger den största miljöpåverkan. Det är ju politiken som ska skapa rätt förutsättningar, så att vi kan skapa ett bra energisystem, snabba på elektrifieringen av bilflottan, utveckla nya bränslen för flyget och så vidare. Eller som gör så att vi kan ändra bostadspolitiken, så att det blir lättare att byta till mindre, mer energi- och resurseffektiva bostäder. Det kan jag som enskild individ inte åstadkomma, det går inte att skjuta över på konsumenterna.

Kontaktinformation

Joakim Rådström
Kommunikatör
Telefon 073-656 76 17