Slaget om plasten

Torsdag 5 juli 2018

beak-childhood-cute-50716_1200px.jpg

Plastbestick, tops, påsar och annat. Plasten står ofta i skottgluggen när vår materialanvändning diskuteras. Engångsanvändningen av plast bör förvisso upphöra, men mycket plast kan också samlas in och återvinnas. Här beskrivs några av de större internationella och nationella initiativen på området.

Plasten har tjänat människor väl under de få decennier som den funnits på marknaden i stor skala. Samtidigt genererar den enorma avfallsmängder, varav åtta miljoner ton varje år hamnar i haven. Då plasten tar lång tid på sig att brytas ned - enligt vissa uppskattningar 500 år för en enkel plastpåse - påverkar den miljö och samhälle för många generationer efter att den hamnat i naturen.

IVA-projektet Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi samlar som en av sina projektgrupper delprojektgruppen om plast, som diskuterar ”plastens roll i ett resurseffektivt, cirkulärt samhälle”. Projektet konstaterar att plast är ett synnerligen användbart material, men att det behöver bli mer återvinningsbart genom bättre insamling, pant och andra tänkbara system. Engångsanvändning av plast bör samtidigt upphöra eller minska markant.

Många länder och internationella organisationer söker aktivt främja återvinning och återanvändning av plast. Bland annat håller Kina på att samla sig nationellt för förbättrad återvinning av plast i landet, och har samtidigt beslutat att stoppa import av utländskt plastavfall för återvinning. EU beslöt också i början av året, delvis som en följd av den nya kinesiska politiken, att skärpa åtgärderna för att minska plastavfall. Alla förpackningar inom unionen ska enligt den nya regleringen vara återanvändbara eller återvinningsbara till år 2030.

För att främja ökad plaståteranvändning och -återvinning, samt forska fram nya material och kompositer, har EU också beslutat investera motsvarande över 3,5 miljarder svenska kronor i forskning.

Parallellt införs många lagar för att komma tillrätta med det skadliga engångsbruket av plast. Redan 2016 beslöt exempelvis Frankrike som första land i världen att förbjuda icke-nedbrytbara engångsglas, -bestick och -fat i plast. Lagen träder i kraft 2020.

Även Storbritannien beslöt på egen hand tidigare i år att förbjuda engångsartiklar i plast såsom tops, liksom kosmetikaprodukter som innehåller så kallade mikroplaster. Och drottning Elizabeth själv lät i februari meddela att engångsartiklar i plast såsom sugrör och plastflaskor nu skulle förbjudas i hovstaterna.

Parallellt har liknande initiativ sjösatts i ett stort antal länder, städer och regioner över hela världen.

Här hemma försöker också lagstiftarna främja återanvändning av plast, framför allt genom den nya lagen som trädde i kraft den 1 juni förra året, där affärerna måste meddela sina kunder om plastkassarnas miljöpåverkan samt ta betalt för kassen. Resultaten har varit goda - på endast tre månader (fram till september 2017) köptes 2,5 miljoner färre plastkassar i butikerna än för motsvarande period innan lagen hade trätt i kraft. Ändå är siffran fortfarande alltför hög - i fjol köpte svenskarna 83 plastkassar per person och år, men målet för 2025 är 40 kassar.

Men vilka alternativ finns då? Faktum är att frågan är mer komplex än att man alltid endast bör välja kassar och andra produkter i andra material än plast som konsument. Ur ett livscykelperspektiv kan exempelvis kraftiga plastpåsar ha vissa fördelar mot exempelvis pappkassar. Man bör dock inte köpa plastpåsar för matvaror med argumentet att man senare ska använda dem som soppåsar - bland andra Naturskyddsföreningen pekar på att enkla soppåsar består av mycket tunnare och därmed mindre miljöpåverkande plast.

Skribent: Joakim Rådström