VD-ledare: Belöna universiteten för uppnådda resultat

Fredag 27 april 2018

tuula-ny-1200px.jpg

En efterlängtad utredning om universitets och högskolors styrning och resurs- tilldelning diskuteras nu livligt i Högskolesverige.

Målet med den så kallade Strut-utredningen är att lärosätena ska få bättre förutsättningar att bidra till att Sverige är ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer.  Utredningen leds av Pam Fredman, tidigare rektor för Göteborgs universitet. I januari publicerade hon ett första utkast för fortsatt diskussion. Själva greppet att publicera ett tidigt förslag i dessa svåra frågor ser jag som särskilt lovvärt.

Framgångsrika lärosäten kännetecknas av förmågan att locka till sig talangfulla forskare, lärare och studenter. Sådana lärosäten styrs ofta av en tydlig strategi på lärosätesnivå, kombinerad med forskare som har stor frihet att bestämma innehållet i sin verksamhet. Men med intellektuell frihet följer också ansvar. Fri forskning ska leda till ny kunskap, nya spännande verktyg som kan förbättra våra liv och möta våra samhällsutmaningar med innovativa lösningar.

Den nya kunskapen måste därför flöda mellan lärosäten, företag, offentlig sektor och det övriga samhället. Det mest effektiva sättet att sprida kunskap är att lärare i forskningens framkant delar med sig av ny kunskap till studenter. Studenterna tar med sig de nya lärdomarna ut i arbetslivet. Därför är det självklart att forskare också ska var lärare.

Av samma skäl är forskningssamarbete mellan universitet, offentlig sektor och näringsliv viktigt. Ett långsiktigt engagemang i att lära av varandra bidrar till utveckling av nya produkter och ny teknik. Även studenter och doktorander är betydelsefulla i denna samverkan.

Så vad betyder detta för den framtida styrningen och finansieringen av våra lärosäten För det första är det viktigt att lärosäten själva får bestämma över rekryteringen av forskare och lärare. Vägen till en professur är lång, och tjänsterna är hårt konkurrensutsatta. Den långa vägen behövs för att personerna ska hinna meritera sig för akademisk frihet och den långsiktighet som en professorstjänst medför.

För det andra är det viktigt att universiteten ser till att forskarna även undervisar. Aktiviteterna är två sidor av samma mynt. Om inte båda prioriteras uteblir en vital komponent i kunskapsspridningen.

För det tredje måste det finnas morötter för forskare att samverka med andra aktörer i samhället. Detta görs till en viss del redan genom konkurrensutsatt forskningsfinansiering, där samverkan är ett krav. Men bör även ske genom att framgångsrika samarbeten inom de nationella finansieringssystemen premieras.

Till de fyraåriga överenskommelser som Pam Fredman föreslagit, och som är av speciellt intresse ur detta perspektiv, bör därför såväl tydliga mål som resurser vara kopplade. Om överenskommelser mellan staten och enskilda lärosäten införs skulle incitament för respektive lärosäte baserade på deras strategier och profileringsansträngningar kunna formuleras. På så sätt skulle lärosätenas olika inriktningar och metoder bejakas tydligare.