IVAs vd - VI behöver tala om AI, demokrati och tillit

Kära IVA-vänner,

Nyligen deltog jag i ett samtal om AI och demokrati i Sveriges Radios lördagsintervju. En sak slog mig:

Debatten om AI och demokrati kretsar ofta kring information och makt. Vi diskuterar vilken information som sprids, hur opinioner påverkas och hur ekonomisk och politisk makt kan förskjutas mellan länder eller/och stora teknikföretag. Betydligt mindre uppmärksamhet ägnas åt hur AI påverkar staten själv, och hur statens sätt att använda AI i sin tur påverkar demokratin.

Mogna demokratier bygger på förmågan att samla in information, bearbeta den, väga olika intressen mot varandra och omsätta detta i beslut. Det råkar också vara en ganska träffsäker beskrivning av vad AI blir allt bättre på att göra. AI:s främsta styrka ligger i dess förmåga att hantera enorma mängder information och dra slutsatser. Rätt använd kan den bidra till bättre och mer kostnadseffektiva samhällstjänster, stärka samhällets motståndskraft mot inre och yttre hot, förbättra beslutsfattandet och underlätta människors möjligheter att utöva sina rättigheter och skyldigheter som medborgare. AI har med andra ord stor potential att stärka demokratin. Men när den offentliga sektorn inte hänger med i utvecklingen, då kan AI snarare bli ett hot för demokratin.

AI-kommissionen konstaterade i sin rapport till regeringen att det är svårt att reglera en teknik som man ännu inte fullt ut förstår. Det beror delvis på något som kallas för ’the Collingridge Dilemma’ – att staten har störst makt över en teknik när den är i sin linda, men det är också då staten förstår den som minst. Men det beror också på att takten med vilken AI utvecklas och dess omfattande effekter på i princip alla politikområden, överskrider statens förmåga att hantera den.

Vikten av att staten behöver bygga kompetens och praktisk kunskap i tid är också en anledning till att AI-Kommissionen, som jag var ledamot av, levererade sina rekommendationer sex månader innan utsatt tid: för att understryka brådskan i att staten omfamnar tekniken på rätt sätt och i tid.

Sverige har byggt sin framgång på starka institutioner, hög tillit och ett samhällskontrakt där människor accepterar förändring därför att de litar på att samhället klarar omställningen. Historiskt har Sverige varit bra på att hantera strukturomvandling. Vi har investerat i människors förmåga att anpassa sig och försökt se till att vinsterna från utvecklingen kommer många till del. Det är en viktig del av den svenska modellen. Men kanske den viktigaste styrkan av den svenska modellen är att den skapat tillit, till teknik, till staten och dess förmåga att hantera omställning, och till framtiden.

I flera länder ser vi nu ökande oro för såväl AI som en minskande tilltro till statens förmåga att hantera AI på ett bra sätt. Det gäller inte minst USA. I en internationell undersökning med 21 länder från 2025 hade USA den lägsta andelen positiva svar om hur man ser på AI. Två tredjedelar av amerikanerna angav att de var bekymrade när det gällde AI. Samtidigt svarade 32 procent att de inte hade förtroende alls för statens förmåga eller vilja att hantera AI-utvecklingen för samhällets bästa. I en annan undersökning som inkluderade Sverige, placerade sig Sverige i den nedre delen av jämförda länder när det gäller människors förtroende för statens reglering av AI med 46 procents förtroende.

AI, med sin enorma utvecklingstakt och räckvidd utmanar den svenska modellen i grunden och kanske särskilt den offentliga sektorns förmåga att hantera tekniken till samhällets gagn. Därmed utmanar den tilliten. Jag har tidigare skrivit om ‘Axel Oxenstierna 2.0’ och behovet av att anpassa den förvaltningsmodell som tjänat Sverige så väl, till en tid av komplexa problem och en ökad förändringstakt. Av den anledningen har IVA tillsatt en arbetsgrupp med experter som kommer med rekommendationer runt årsskiftet.

För att säkerställa att AI stärker demokratin måste Sverige kunna göra två saker samtidigt. Vi måste vara snabba nog att använda och implementera AI där tekniken kan skapa värde. Och vi måste vara kloka nog att säkerställa att utvecklingen sker på ett sätt som stärker tilliten snarare än urholkar den. I båda fallen spelar den offentliga förvaltningen en avgörande roll. Den största risken är nämligen inte att vi går för snabbt fram. Den största risken är att vi blir passiva, lämnar utvecklingen åt andra och förlorar förmågan att påverka den.