IVAs vd - om den mellanmänskliga transatlantiska länken

Kära IVA-vänner,

Förra veckans händelser påminner oss om två saker. För det första hur tätt sammanflätade ekonomi, geopolitik, teknik och säkerhet är – och hur de kan instrumentaliseras mot varandra. För det andra hur annorlunda världen är jämfört med för bara ett år sedan. Prestigefyllda utmärkelser som Nobelpriset blir till handelsvaror; långvariga allianser ifrågasätts, regelstyrning trängs undan av råstyrka och tilliten i internationella relationer eroderar.

En del menar att den transatlantiska länken är bruten. Jag håller inte med. Den mellanmänskliga transatlantiska länken är både djup och stark. Gemenskapen över Atlanten är socialt och emotionellt förankrad i många människors liv. Amerikaner och européer är sammanlänkade genom familjeband generationer tillbaka. Vi är också sammansvetsade genom USA:s avgörande bidrag till att skapa fred och försvara vår frihet i en av Europas mörkaste tider under och efter andra världskriget. Många amerikaner och européer delar tilltron till demokrati samt önskan om ett bra liv och strävan efter att jobba och göra rätt för sig.

Uttalandena från Vita huset de senaste veckorna undergräver tilliten, ökar ovissheten och skapar ryckighet. Det skadar ekonomin, vetenskapen och säkerheten, också i Europa.

Ett tecken på den märkliga värld vi lever i är att det som enar regeringarna i USA, Ryssland och Kina är att de verkar för ett splittrat och söndrat Europa. Därför är det viktigare än någonsin att vi nu står upp för ett enigt, starkt och säkert Europa. Jag tycker att den senaste tidens dramatiska händelser bevisar att vi i Europa faktiskt kan samlas och stå enat. Alla medlemsländer står bakom såväl Ukraina som Danmark och Grönland, undantaget Orbans regering i Ungern.

Insikten bland EU:s medlemsländer om att vi inte längre kan förlita oss på amerikanskt försvar och teknik utan att Europa behöver sörja för sin egen säkerhet är lika tydligt som välkommet. Det är en historisk försvarssatsning vi ser – inte bara i de nordiska länderna utan över hela kontinenten – även i Tyskland.

IVA ser säkerhet och försvar som en central fråga för Sverige och Europa. Därför arrangerade vi i förra veckan ett seminarium om försvarsforskning. Historien visar att när länder investerar klokt i försvar kan det ge starka positiva effekter på teknikutveckling, konkurrenskraft och välfärd. Vi såg detta i Storbritannien under 1700 talet, i USA efter andra världskriget och i Kina, där man under lång tid målmedvetet främjat civil-militär samverkan. På EU-nivå öppnar man nu upp för dual use i den civila forskningen – också inom nästa ramprogram och genom European Innovation Council – för att bättre ta vara på denna potential.

Vad menar vi då med försvarsforskning? Den består i mina ögon av två delar. Dels den forskning som bedrivs inom försvarssektorn. Dels den mycket bredare forskning som är relevant för vår försvarsförmåga – över ämnen, aktörer och tidshorisonter. Den senare kräver att vi vågar lyfta blicken. I Ukraina har vi sett hur innovationstakten accelererar och hur avståndet mellan grundforskning och tillämpning krymper, inte minst drivet av AI. I det ljuset måste vi fråga oss hur meningsfullt det alltid är att tänka i traditionella mognadsnivåer (TRL) när gränserna suddas ut.

Här finns också ett inbyggt dilemma. I fredstid saknas ofta incitament att investera i forskning med direkt försvarsrelevans. När läget hårdnar finns stöd för snabba satsningar – men då riskerar vi att prioritera dagens hot på bekostnad av morgondagens säkerhet och resiliens. Det långsiktiga perspektivet kräver uthålliga investeringar i grundforskning, institutioner och partnerskap.

Inom akademin väcker dual use ofta oro och upplevd otydlighet. Försvarssidan å sin sida präglas naturligt av säkerhetstänk och hierarki, vilket kan krocka med innovationens behov av risktagande, öppenhet och entreprenörskap.

Min slutsats är att vi måste göra två saker samtidigt. Vi ska påskynda hur forskning nyttiggörs för att stärka vår försvarsförmåga nu. Och vi ska hålla fast vid ett tydligt långsiktigt perspektiv för imorgon. Det är ingen motsättning – men det kräver olika policyverktyg, tidshorisonter och finansiering. Nutiden och framtiden kommer att kräva förändringar, inlevelse i varandras logiker och en djupare relation mellan akademi och försvar om vi ska lyckas med forskning och innovation som säkrar vår frihet, vårt välstånd och vår beredskap.

Vi måste arbeta med den värld vi lever i – utan att tappa sikte på den värld vi vill ha.

Till sist vill jag tipsa om IVAs essäer som skrivs inom ramen för Svenska framtider - en vision för teknik- och innovationslandet Sverige år 2035. Den första är författad av mig tillsammans med professor Mats Benner. Läs eller lyssna på den här.

Vd-orden publiceras på svenska i IVAs nyhetsbrev, och på engelska på IVAs LinkedIn.