De två A:na i STEAM

De två A:na i STEAM

En vision om konst, design och humaniora som Nordens nästa konkurrensfördelMartin Nilsson Jacobi, rektor och verkställande direktör Chalmers tekniska högskola och Anna Valtonen, rektor Konstfack.

Vi har alltid känt till hemligheten

Det finns en berättelse om innovationslandet Sverige som vi inte berättar så ofta. Den handlar inte om patent och ingenjörer, inte om exportöverskott och tillverkningsprocesser. Den handlar om något mer svårfångat, om att vi, nästan utan att märka det, har byggt en av världens mest framgångsrika innovationskulturer på en grund som är lika mycket mänsklig som teknisk.

Tänk på det som IKEA egentligen säljer. Det är inte möbler. Det är en vision om hur ett gott liv kan se ut, tillgänglig för alla, designad med en demokratisk övertygelse som är djupare än varje produktkatalog. Tänk på Spotify, inte ett teknologiföretag i traditionell mening, utan ett bolag som förstod hur musik känns, hur människor upptäcker och delar och minns. Tänk på Volvo, vars säkerhetsfilosofi inte bara var ingenjörskonst utan en grundläggande humanistisk ståndpunkt: en vision om att ett fordon aldrig får kosta ett liv. Framgången handlar om förmågan att förena det tekniska med det mänskliga, det rationella med det kännande, det möjliga med det meningsfulla.

Och kanske är det just detta vi försöker sätta ord på när vi talar om STEAM. Begreppet är enkelt nog: det är STEM – naturvetenskap, teknik, ingenjörskonst och matematik – med ett A tillagt, för Arts: konst, humaniora och design. Men tillägget av denna enda bokstav bär på en djupare betydelse än att bara addera ytterligare ämnesområden till STEM. Det är ett erkännande av att teknisk kompetens allena inte räcker för att möta vår tids mest komplexa utmaningar. Det är ett försök att namnge något vi länge har vetat men sällan kunnat artikulera: att de stora genombrotten sällan uppstår i disciplinernas centrum, utan i det spänningsfält som uppstår när olika sätt att förstå världen möts. STEAM är, i den meningen, inte en ny idé. Det är ett nytt språk för en gammal insikt.

STEM byggde gårdagens Sverige. STEAM bygger morgondagens.

Exemplen ovan – IKEA, Spotify, Volvo – visar att Sverige i praktiken redan har skapat framgångsrika innovationer genom att förena teknik med design, kultur och mänsklig förståelse. Men dessa framgångar har i hög grad uppstått trots snarare än tack vare vårt utbildnings- och innovationssystem. Den designdrivna, människoorienterade ansatsen har aldrig systematiskt integrerats i hur vi utbildar, forskar och investerar. Under decennier har STEM – Science, Technology, Engineering, Mathematics – varit den självklara kompassen för hur vi organiserar vårt utbildningsväsende och vår innovationspolitik. Det är ett ramverk som tjänat oss väl. Sverige rankas idag som EU:s ledande innovationsland och ligger bland de allra högsta globalt. Det är ett arv att vara stolt över.

Men arvet räcker inte. Vi lever i ett ögonblick av stora teknologigenombrott såsom artificiell intelligens som kommer att omforma hela vår ekonomi och samhälle. I det läget förskjuts frågan. Det handlar inte längre primärt om att producera fler med rätt tekniska kompetenser. AI kommer att kunna utföra allt fler av de uppgifter som idag definierar ingenjörens vardag.

Det är där A:et kommer in. Inte som ett mjukt tillägg till en hård kärna, inte som ett kulturellt smycke på ett tekniskt ramverk, utan som en kompetens som är lika grundläggande som matematiken. The Arts – konst, design, humaniora, samhällsvetenskap – ger oss verktygen att ställa de frågor som ännu inte finns i systemet. De tränar oss i att se det som inte syns, att föreställa oss det som ännu inte finns och att förstå att varje teknisk lösning alltid är inbäddad i ett sammanhang av mänskliga värderingar, kulturella förväntningar och historiska mönster.

När vi pratat om detta i olika forum, oberoende om det är den nationella STE(A)M-delegationen, diskussionen kring Svenska framtider, eller i olika svenska innovations- och forskningsforum, är det sällan någon som säger att A:et inte behövs. Däremot verkar det inte vara lika lätt att artikulera vad en djupare förståelse av A:et skulle innebära i praktiken. Ju mera vi tillsammans funderat på detta har vi kommit fram till att denna osäkerhet kanske beror på att vi i Sverige inte behöver bara ett A utan två. Försöker vi få in alla önskemål i samma koncept blir det lätt så brett att det till sist inte betyder så mycket eller är handgripligt nog att göra något åt.

Som vi ser det kan A:et i STEAM således ses ur två helt olika perspektiv. Båda perspektiven behövs, men de kräver helt olika tillvägagångssätt. Det första A:et fokuserar på användaren (vare sig det är en människa eller en annan art), på att skapa ett samhälle där den nya teknologin får ett sammanhang och genomslag. Det andra A:et fokuserar på att tänka helt annorlunda, på att föreställa sig det som inte ännu finns.

Det första A:et – att förstå den människa vi bygger för

Det finns ett skäl till att de bästa innovationerna inte uppstår enbart i laboratorier med rätt utrustning, utan också i möten med rätt frågor. Frågorna kan handla om vem lösningen är till för, och vad den förändrar i deras liv?

Det är vad det första A:et handlar om. Det är ett A som kräver etnografisk nyfikenhet, förmågan att verkligen iaktta och försöka förstå, inte bara mäta det som är lätt att kvantifiera. Det kräver ett mänskligt perspektiv i djupaste mening. När vi talar om design är det inte enbart design som formgivning, utan design som empatisk metod, som förmågan att gå in i en annan människas värld och komma ut med en insikt som förändrar vad man bygger. När vi talar om kultur menar vi de uttryck, värderingar, kunskaper, vanor och betydelser som formas och delas av en grupp människor. Den omfattar både det vi gör och det vi tror på, samt de symboler, historier och praktiker som ger sammanhang och mening i våra liv. Det första A:et kräver förståelse för hur sociala strukturer fungerar, hur förtroende skapas och förstörs, hur förändring möts med motstånd – och hur det motståndet kan förvandlas till delaktighet.

När de lyckas väl kan många stora teknologiskiften kännas självklara i efterhand. Ett exempel på en sådan teknik i vår vardag idag är kylskåpet. Den tekniska idén presenterade Baltzar von Platen och Carl Munters i ett uppmärksammat examensarbete redan år 1922 och Electrolux framsynta grundare, Axel Wenner-Gren, såg produktens potential, köpte rättigheterna till kylskåpet och anställde de unga ingenjörerna. Axel Wenner-Gren insåg tidigt även vikten av design och kontaktade i mitten av 1930-talet den kände fransk-amerikanske designern Raymond Loewy och gav honom uppdraget att formge ett kylskåp, såväl invändigt som utvändigt. Resultatet blev Electrolux kylskåp modell L300 som introducerades 1940. Formgivningen blev banbrytande med en strömlinjeform som uttryckte modernitet. Kylskåpet blev en ikon för det moderna hemmet, och en stor försäljningsframgång på den svenska och europeiska marknaden. Raymond Loewy fick därefter nya uppdrag av Electrolux att formge golvbonare, dammsugare och tillbehör. Även typsnittet och layouten på Electroluxnamnet hade designats av Raymond Loewy och hans kollegor. Nu ser vi våra kylskåp som självklara i vår vardag utan att ens tänka på dem som en stor teknisk innovation som ändrat hur vi lever och förbereder vår mat.

Idag integreras AI och automation allt mer i vår vardag och vårt arbetsliv, men i många fall handlar det ännu om att göra bekanta saker med ny teknologi, och alla är inte heller ännu med på tåget.

Vi lever också i en globalt digitaliserad värld, men samtidigt växer ensamhetsepidemin. Vi har allt fler kontakter, men färre djupa relationer. Vi har den längsta medellivslängden i historien, ändå ökar stress, depression och övervikt. Mening, individualism och självförverkligande står i centrum, med konsumtion och identitet tätt sammanflätade. Och mitt i allt detta uppstår paradoxen med det oändliga valet kring klimatförändringar, AI, informationsöverflöd och känslor av meningslöshet som präglar våra ungdomar allt mer.

Vi omges således av en värld av stora omställningar, med geopolitisk osäkerhet och stora globala utmaningar. Kina bygger sitt teknikförsprång med data och stark politisk styrning, USA präglas av storbolag och en ökande förtroendekris för etablerade institutioner, medan Indien, Kanada och Sydamerika söker sin roll i den internationella konkurrensen. Redan år 2050 kommer också 43 % av världens ungdomar finnas i afrikanska länder, något som förmodligen kommer att förändra våra framtida universitet radikalt. Var vill då Sverige och Europa befinna sig i detta?

I ett land som Sverige, där samhällstilliten är en av de högsta i världen och betraktas som en ekonomisk tillgång, kan vi bygga en kollektiv kapacitet till förändring. Vi kan skapa nya lösningar och tillvägagångssätt som tar hänsyn till sin omgivning och sina användare. Vi kan skapa hopp och insikten att vi kan förändra vår omgivning. Innovationer som inte förstår det sammanhang de landar i misslyckas inte bara kommersiellt – de kan underminera den tillit de är beroende av. Den som vill bygga framtidens välfärdsteknik, framtidens offentliga tjänster, framtidens arbetsplatser, behöver kompetensen att förstå de människor som ska leva med resultaten och skapa en värld som ger dem glädje.

I ett pressat läge mellan stormakter i en tid av oro är detta också en europeisk styrka. EU:s tionde ramprogram för forskning och innovation (FP10), som ska ta över efter Horisont Europa för perioden 2028–2034, är för närvarande under utveckling med starkt fokus på strategisk autonomi, industriell konkurrenskraft och en struktur som sätter människors behov, inkludering och samhälleligt välbefinnande i centrum för innovation. I många länder har man redan gjort konkreta satsningar i denna riktning. I Finland grundades Aalto-universitetet år 2010 som en sammanslagning av Helsingfors handelshögskola, Konstindustriella högskolan och Tekniska högskolan. Idén var att skapa ett nytt innovationsuniversitet som skulle kombinera konst, teknik och ekonomi. Alla områden har ett egenvärde och en egen forskningstradition, men de nya perspektiven skapas inte av någon enskild kompetens, utan då flera kompetenser kommer tillsammans. Det behövs ingenjörer och ekonomer, designers och konstnärer, och många fler.

Det andra A:et – att föreställa sig det som ännu inte finns

Att skapa innovationer som blir en meningsfylld del av vår vardag kan kännas enkelt när vi talar om ett kylskåp, och kanske görbart när vi talar om att utnyttja AI och stora spåkmodeller i vår vardag, men vilken vardag skapar vi för framtiden när det gäller att integrera exponentiellt ökande beräkningskraft, ny beräkningsarkitektur som till exempel neurala nätverk, fysiskt inbäddad artificiell intelligens, genredigering, designade mRNA-molekyler som biokemiska byggstenar, eller tillverkning baserad på biologiska processer? AI accelererar forskning i life science, kvantdatorer kommer att simulera material och biomolekyler som klassiska datorer aldrig kan, nanomaterial möjliggör bättre batterier som gör energirevolutionen möjlig, massiva mängder sensorer ger AI enorma mängder data i realtid och rymdbaserade sensorer ger möjligheter till exakt planetär övervakning. Dessa interaktioner är inte additiva – de är multiplikativa. De skapar kapaciteter som inte kunde förutsägas från delarna.

Historiskt har varje kvalitativ övergång baserats på emergenta systemegenskaper som inte kunde förutsägas från delarna. Det är precis vad vi ser idag. Men det finns en avgörande skillnad: för första gången i historien deltar vi inte bara passivt i emergens. Vi skapar den medvetet. Vi designar material atom för atom. Redigerar genom bas för bas. Tränar intelligenser token för token. Det är en fundamentalt ny position för mänskligheten i universums historia.

Vi befinner oss i ett historiskt ögonblick då de mest avgörande innovationerna inte är inkrementella förbättringar av det vi redan har, utan helt nya sätt att tänka och agera. Dessa leder till betendeförändringar, och kräver systemförändringar som omdefinierar spelplanens regler. Klimatomställningen kräver inte bara renare energi – den kräver nya material, nya affärsmodeller, nya normer för vad välstånd innebär. AI-revolutionen kräver inte bara bättre algoritmer – den kräver ett helt nytt ramverk för hur vi förstår arbete, ansvar och mänsklig identitet. Det är frågor som inte kan besvaras av tekniken ensam, eftersom de i grunden är kopplade till djupa mänskliga beteenden och behov och leder till filosofiska, kulturella och etiska frågeställningar. Kritiskt tänkande och ärligt sanningssökande blir då allt viktigare, trots att det inte är lättsmält och skapar friktion i dagens system och strukturer.

Det andra A:et är den kraft som gör det möjligt att tänka i sådana termer. Det är det A som konsten alltid har behärskat: förmågan att gestalta det som ännu inte finns, att ge form åt det otänkta och på så vis göra det möjligt att tänka det. Det gäller att identifiera nya samband och kunna verka under komplexa och oförutsägbara förhållanden.

Idag finns det frön för detta tanksätt på olika håll. Det finns enskilda samarbetsprojekt, forskningsområden såsom transition research eller framtidsstudier som redan idag är tvärdisciplinära och framtidsinriktade, och olika sorters think tanks, institut och initiativ som försöker närma sig det oförutsägbara. Ett särskilt inspirerande exempel är Santa Fe Institute i New Mexico, som grundades 1984 med det uttalade syftet att studera komplexa adaptiva system tvärs över disciplingränserna. Santa Fe Institute skapades ur insikten att den ökande specialiseringen inom vetenskapen behövde balanseras av syntes – en miljö där fysiker, biologer, ekonomer, dataloger och humanister arbetar sida vid sida för att förstå emergenta fenomen som inte kan förklaras av någon enskild disciplin. Institutets organisationsmodell, med få permanenta tjänster, aktivt besöksprogram och en stor grupp externt affilierade forskare, är medvetet utformad för att säkra ständigt flöde av nya idéer och perspektiv.

Inte sällan är våra strukturer och processer dock uppbyggda enligt tidigare epokers behov. Hur skapar vi då möjligheter att bygga helt nya undervisningsprogram eller forskningsansatser som faller utanför de nuvarande strukturerna eller ämnesramarna och främjar helt nya sätt att tänka eller agera? Detta är nödvändigt för att bygga långsiktig excellens, trots att dessa ansatser ofta ses som “tvärvetenskapliga” eller “experimentella” idag.

Då EU:s Nya Europeiska Bauhaus-program först lanserades var det ett försök att skapa just detta, ett initiativ som inte nöjer sig med att optimera den gröna omställningen, utan som frågar vad ett hållbart samhälle ska vilja vara, se ut som och kännas som. Målet var att väcka reaktioner hos människor, förflytta existerande föreställningar och skapa empati kring våra framtida utmaningar. Målet var också att skapa en aktiv framtidspolitik. De senare årens utmaningar med det tvärvetenskapliga och områdesöverskridande programmet och dess framtida placering i en av konkurrenskraftspelarna visar också att trots att viljan finns är det inte alltid lätt att ifrågasätta existerande strukturer.

Trots att det inte är lätt att ifrågasätta existerande strukturer har vi båda haft samma insikt från våra olika internationella sammanhang: de individer som vill ifrågasätta, skapa nytt och göra områdesöverskridande rön är våra allra mest excellenta och exceptionella. De strävar inte efter att försvara sitt eget område eller sin egen prestige, utan till att flytta förståelsen om vad vi är och kan. Tillsammans med dem som kan ifrågasätta även deras eget sätt att tänka. De är sällan bundna till ett forskningsområde eller en geografisk region, utan dras till miljöer där det är möjligt att tänka nytt. Dessa miljöer präglas ofta förutom av ambition också av diversitet och resurser. Om vi vill stärka Sverige för framtiden är det helt väsentligt att bygga miljöer dit dessa individer attraheras och har möjligheter att utforska det vi inte ännu kan definiera.

En framtida värld värd att bygga

Sverige har alla förutsättningar att bli den nation som visar världen hur STEAM omsätts i praktiken. Vi har världsledande teknisk forskning. Vi har en levande designtradition med internationellt genomslag. Vi har högskoleinstitutioner av hög klass inom både teknik och konst, humaniora och samhällsvetenskap. Vi har en arbetsmarknadskultur präglad av tillit och samarbete. Det vi saknar är den medvetna kopplingen – den nationella vision som låter dessa styrkor förstärka varandra i stället för att existera parallellt, i separata systemlogiker, sällan i verklig dialog.

På flera internationella mått ligger Sverige redan i det absoluta toppskiktet för innovation. I EU:s European Innovation Scoreboard för 2025 pekas Sverige ut som “Innovation Leader”, med förstaplats bland EU:s medlemsländer. I WIPO:s Global Innovation Index för 2025 ligger Sverige tvåa i världen och har gjort det stabilt under flera år. Men topplaceringar är inte samma sak som att innovationssystemet fungerar friktionsfritt. EU:s landprofil för Sverige pekar på att trots starka ramvillkor och mycket höga nivåer på investeringar och innovationsaktiviteter är effekterna blandade, och bland de mest tydliga relativa svagheterna nämns rörlighet mellan jobb för personer inom vetenskap och teknik, resursproduktivitet och statligt stöd till företags FoU. Sverige har en svag resursproduktivitet i EU-jämförelse, samtidigt som vi ligger bäst till på produktionsbaserad koldioxidproduktivitet. Det antyder ett mönster: vi kan vara tekniskt avancerade och klimatmässigt relativt effektiva, men ändå ha svårt att få materialen, processerna och systemen att hänga ihop på ett sätt som skalar. Ett välstrukturerat land är i och för sig bra, men existerande strukturer kan vara ett hinder i en tid som kräver förändring – både nödvändig och avsiktlig.

IMF pekar i sin tur på en annan, mer långsiktig spänning. Sveriges arbetsproduktivitet är bland de högsta i Europa, men produktivitetsökningen har försvagats sedan finanskrisen, och IMF lyfter barriärer för resursomallokering mellan sektorer och företag som en del av förklaringen. När ett land redan ligger i frontlinjen blir det ofta just sådana mekanismer som avgör framtiden: hur snabbt nya arbetssätt sprids, hur väl resurser flyttar till de mest produktiva användningarna, hur innovation går från spets till bredd.

Under ett besök i Bryssel nyligen fick vår svenska delegation frågan om varför Sverige är så bra på innovation men samtidigt underpresterar i integrering av de mänskliga perspektiven. Sveriges nationella vision för hur detta perspektiv integreras i konkurrenskraftstänket efterfrågades.

Det är i den verkligheten vi vill placera STEAM. Inte som en ny etikett för kreativitet, och inte som en uppmaning att ersätta STEM med något mjukare, utan som ett sätt att stärka Sveriges innovationskraft där den idag ofta blir som mest sårbar: i genomslag, adoption och systemförändring. Poängen är inte att Sverige saknar konst, design, humaniora eller samhällsvetenskap. Poängen är att kopplingen mellan dessa perspektiv och våra tekniska utbildningar, forskningsmiljöer och innovationspolitiska verktyg ofta är tillfällig, projektbaserad och beroende av enskilda initiativ, snarare än systematiskt inbyggd.

Hur vi väljer att göra detta är ett strategiskt val. Finland valde att bygga Aalto. Sydkorea valde att göra STEAM till nationell policy. Dessa val formade institutioner, utbildningsvägar och innovationskulturer som nu bär frukt. Sverige kan göra egna strategiska val. Vi ska heller inte underskatta de enskilda entreprenöriella eldsjälar som redan idag driver denna typ av gränsöverskridande innovation. Men vi kan inte fortsätta förlita oss på att rätt människor råkar mötas i rätt korridorer. Integration av det tekniska och det konstnärliga och humanistiska måste designas som en normalform, inte ett undantag.

Det innebär inte att göra ingenjörer till konstnärer eller konstnärer till ingenjörer. Det innebär att skapa miljöer där de möts tidigt nog för att faktiskt påverka vad som byggs och varför – inte sent nog för att bara forma ytan. Det innebär att ge de frågor som styr innovation plats i fler typer av sinnen. Sverige har redan den kompetens vi talar om – vi behöver bara behandla den som en kärna.

De länder och företag och institutioner som kommer att forma de kommande decennierna är inte nödvändigtvis de med mest avancerad teknologi. De är de som förstår vad teknologin är till för. De som kan se ett system och föreställa sig ett annat. De som vet att den svåraste innovationen inte handlar om vad som är möjligt, utan om vad som är värt att vilja.

Det är vad de två A:na i STEAM ytterst handlar om. Det första A:et ger oss förmågan att förstå den människa och det samhälle vi bygger för – och på så vis bygga rätt från början. Det andra A:et ger oss förmågan att föreställa oss framtider vi ännu inte kan se – och på så vis bygga mot något som faktiskt är värt att nå.

Vad vill vi göra?

När det gäller det första A:et, med fokus på användaren och på att skapa ett samhälle där den nya teknologin får ett sammanhang och genomslag, handlar det om att integrera detta sätt att tänka och arbeta i existerande program och initiativ. Vi har redan en forsknings- och innovationspolitik i Sverige som definierar att vi ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation.

Vi har också identifierat åtta strategiska forskningsområden: Hälsa, life science och artificiell intelligens, Kvanttekniker, Polarforskning, Klimatrelaterad forskning, Krisberedskap och totalförsvaret, Praktiknara professionsforskning om brottslighet, Excellens i skolan, och Forskning om avancerade material. Därtill har regeringens forsknings- och innovationsproposition för 2025–2028 – “Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta” – lanserat en storskalig satsning på excellenskluster för banbrytande teknik. Vinnova och Vetenskapsrådet har fått i uppdrag att bygga upp till fem världsledande excellenskluster inom strategiskt viktiga teknikområden som AI, kvantteknik, bioteknik och avancerade material, med en investering på cirka en miljard kronor under fyra år. Alla dessa satsningar – både de strategiska forskningsområdena och excellensklustren – skulle gynnas av en djupare integration av det mänskliga perspektivet.

För de flesta bolag som lyckats är detta redan en självklarhet: det är få av dem som skapar nya produkter eller tjänster utan förståelsen av vem de vill nå ut till och varför deras lösning är värdeskapande för användarna. I forskningssammanhang är utgångspunkten oftare det egna forskningsämnet, eller dess sätt att utlysa, mäta och värdera. Det betyder inte att vi ska överge jakten på akademisk höjd – tvärtom. Men vi bör uppskatta excellens ur de olika disciplinernas logiker, och på så sätt integrera perspektiv som faller utanför den egna ämnesramen.

När det gäller det andra A:et, att tänka helt nytt, räcker det inte med att introducera ett nytt perspektiv i existerande strukturer. I dagsläget kan det inom akademin ses som demeriterande att göra sådant som ligger utanför ens nuvarande fält eller utanför akademin. Här behövs nytänk, nya strukturer, nya perspektiv, dissonans, friktion och ett kritiskt förhållningssätt som utmanar det akademiska systemets invanda mönster. Det behövs människor med vilja att utmana, med en konceptuell läggning och en kapacitet för systemisk förändring.

En väg framåt kunde vara att skapa miljöer som, likt Santa Fe Institute, medvetet är designade för att bryta med disciplinära gränser och främja emergens. Strukturer som möjliggör att exceptionella tänkare från vitt skilda fält samlas kring komplexa frågor utan att behöva först motivera sitt deltagande inom ramen för en befintlig institution eller ämnesindelning. Sådana miljöer kan också inkludera att lyfta fram “thought leaders” och instifta priser som uppmärksammar gränsöverskridande excellens, för att signalera att denna typ av arbete värderas. Att utmana borde ses som en del av den tredje uppgiften – att skapa det oförväntade, den nya insikt som ingen enskild disciplin kunde ha nått ensam.

Allt detta kräver också en känsla av brådska – för båda A:na. Sverige har med sin nordiska modell, sin samhällstillit, sin demokratiska tradition och medborgarnas känsla av agens unika förutsättningar att bygga en kollektiv kapacitet till förändring. Men fönstret är inte öppet för evigt.

Hur vill Sverige integrera detta tanksätt i undervisningen i skolorna – vad är vår variant av STEAM? Hur vill vi möjliggöra att våra unga vågar tänka nytt, experimentera, hitta de perspektiv de inte är vana med och tänka utanför existerande strukturer? Här finns det skäl att återupptäcka värdet av de estetiskt-praktiska ämnena, inte minst slöjdämnena, som i sin bästa form tränar just det som STEAM handlar om: förmågan att koppla tanke till handling, att experimentera med material, att lära sig se och skapa själv. Istället för passivitet inför ny teknologi som något ostoppbart, behöver vi bygga känslan av att vi kan forma vår egen framtid.

Detta sätt att tänka, och att ge våra framtida generationer känslan av att de kan påverka sin framtid, bör vi bygga redan i skolåldern. Vi talar mycket om vikten av matematik och skrivande för våra barn, men inte så mycket om viljan att experimentera, att få skapa själv, att lära sig att se, att lära sig att koppla teorin till praktik, till något handgripligt och formbart.

Vågar vi?

Om det finns både välvilja och tidspress på att få detta att ske, varför händer det inte lika mycket i praktiken? Nya situationer kräver att vi alla lär oss, anpassar oss och kanske omprövar våra egna vanor och strukturer. Det är krävande, och när vi redan har fullt upp är det lättare att stanna i det som känns bekvämt och hoppas på att någon annan skall göra förändringen.

Trots detta skulle det just nu, i denna tid av både yttre hot och stora samhälleliga förändringar, vara viktigt att vi alla skulle våga göra som Ronja Rövardotter i Astrid Lindgrens klassiker – våga hoppa över klyftan till det okända. Det gäller oss alla – både på ett personligt och ett institutionellt plan. Vågar jag göra något jag inte gjort tidigare? Vill jag utsätta mig själv för tankar och begrepp som kanske inte känns bekanta? Vågar jag lyssna fördomslöst på nån annan och bygga någonting tillsammans trots att jag inte ännu vet vart det bär? Vågar jag utsätta mig för de skeptiska blickarna av dom som ännu inte gör det? Det räcker inte med att vilja, man måste också vara villig att ta språnget.

Just nu behövs både modet och förmågan att tänka nytt, och att skapa den framtid vi vill leva i. Vi har alla möjligheten att skapa något nytt nu, men också det stora ansvaret för vad vi bygger. Det går också att börja där man står och kavla upp ärmarna själv. Vi har valt att börja bygga upp ett nätverk av olika samarbeten mellan Konstfack och Chalmers, bland de medarbetarna som har funnit det meningsfyllt och velat ta språnget. Många av de framtida utmaningarna kräver stora satsningar, men för att få dem att hända går det också att börja i det man redan har i stället för att vänta på någon annan att agera.

Ett av våra samarbeten är ”Possible futures”, där studenterna får bygga vidare på teknologiska megatrender och vad dessa kan betyda för oss som människor. Under kursen uttryckte studenterna hur viktigt det är att man ser på de stora utmaningarna från flere perspektiv. Vi kan bara hålla med.

Anna Valtonen och Martin Nilsson Jacobi

De två A:na i STEAM

Lyssna på essän på Spotify

Om Anna Valtonen

Anna Valtonen är professor i strategisk design, och sedan 2023 rektor för Konstfack i Stockholm.

Anna Valtonen är ledamot av IVA och ingår i IVAs presidium, där hon är vice preses.

Anna Valtonen ingår även i STEM-delegationen.

Om Martin Nilsson Jacobi

Martin Nilsson Jacobi är rektor och vd för Chalmers tekniska högskola sedan september 2023. 

Martin Nilsson Jacobi är professor i komplexa system. Han har en bakgrund inom teoretisk fysik men styrde under sin doktorandtid in sin forskning på tvärvetenskapliga komplexa system. Martin Nilsson Jacobi har under sin karriär haft flera ledande positioner inom den akademiska världen, han ingår också i STEM-delegationen. 

Martin Nilsson Jacobi är ledamot av IVAs avd. Utbildning och forskning sedan 2024.