Europa har inte råd att fastna på fem procent igen

Inom superdatorer, kvantteknik och AI har Europa tagit rollen som kreativ konsument snarare än innovativ arkitekt. För att detta inte ska upprepas vid varje tekniksprång krävs att vi själva vågar bryta ny mark, i stället för att låta andra sätta spelreglerna för framtiden.

Att skriva en essä om AI, i en tid då både begreppet och tekniken förändras snabbare än man hinner formulera sig, är en stor utmaning. Hur ska man föreställa sig år 2035 när man knappt vet vad som händer nästa kvartal?

För ett par år sedan gjorde jag en liknande övning med ledningsgruppen för en avdelning som arbetade med tillämpad forskning inom datavetenskap. Med hjälp av en fantastisk designkonsult började vi inte i framtiden, utan i det förflutna. Var befann vi oss för tio år sedan? Vad arbetade vi med? Vad stod det i tidningarna? Som stöd för fantasin åt vi en lunch som var populär då och lyssnade på musiken som låg på topplistorna. Först när vi kände hur mycket som hinner hända på tio år fick vi blicka framåt.

Låt oss göra samma sak. Vi spolar tillbaka till 2016, tar fram varsin poké bowl, sätter på ”Bara få va mig själv” med Laleh och ser vad som händer.

År 2016 satt jag i Bryssel i de förhandlingar som skulle leda fram till ett nytt europeiskt instrument: EuroHPC Joint Undertaking. Som det mesta i Bryssel var det resultatet av många års tidigare satsningar, deras effekter och marknadens utveckling. Underlagen var tydliga. Kring 2010 köpte Europa en tredjedel av världens system för storskaliga beräkningar, så kallad HPC (high-performance computing), men levererade bara drygt fyra procent. Europas andel av världens snabbaste datorer hade på några år sjunkit från 30 till 20 procent, medan Asien gick om. Europa stod för omkring fem procent av världens HPC-resurser men använde en tredjedel. Våra bästa forskare reste till stora laboratorier utanför Europa för att få beräkningstid. EU och medlemsstaterna finansierade forskningen, men immaterialrätten stannade ofta utomlands. Eftersom beräkningsinfrastruktur är en grundförutsättning för digitala produkter och tjänster blev detta en europeisk prioritet.

Det var bland annat på dessa grunder som EuroHPC etablerades, och genom det kom många av EU:s satsningar på storskaliga beräkningar, chip, AI och kvantdatorer att gå. Europa försökte inte i första hand ta tillbaka den hårdvarumarknad man hade förlorat. I stället satsade man mer på forskningen och tillämpningarna: europeiska forskare skulle kunna utveckla sina idéer hemma, finansierade av Europa.

Man köpte maskinerna, men satsade mindre på teknikutveckling än USA. När USA bygger ut sina nationella laboratorier betalar de samtidigt sina egna leverantörer för att ta fram nästa generations teknik. De synergieffekterna gick Europa miste om. I stället blev Europas fokus att ta plats på topplistorna, och det lyckades. Enligt en utvärdering från 2025 har EU:s andel av världens superdatorkapacitet ökat från 12 till nästan 21 procent, och tre EuroHPC-system finns bland de tio snabbaste.

Redan under de första förhandlingarna visste vi som satt i rummet att HPC och AI var på väg att smälta samman. Samma superdatorer skulle snart användas för båda typerna av beräkningar och behovet av GPU:er – de massivt parallella processorer som senare skulle göra Nvidia till världens högst värderade bolag – skulle öka. Utan att fastna i tekniska detaljer kan jag konstatera att vi inte gjorde något åt det. Behovet av AI-beräkningar ansågs då för litet för att samordnas på EU-nivå, och vi hade fullt upp med att få de nya satsningarna att landa hos medlemsstaternas myndigheter, forskningsorganisationer och företag.

EU som institution bidrar till mycket stabilitet, men ibland är olikheterna mellan länderna så slående att de påminner om en Bellmanhistoria. Vid ett av sammanträdena skulle vi äta middag tillsammans på kvällen. Jag, den finska och den schweiziska delegaten klev in i en bil som den slovenska delegaten hade hyrt. Han tog snabbt fram sin Garmin för att slå in adressen. Jag tyckte att det var gammaldags och drog fram Google Maps. Den finska kollegan visade en app där man slipper ge sin data till vare sig amerikanska eller ryska bolag. Den schweiziska delegaten hade varit på restaurangen förut och ville helst bara berätta vägen ur minnet. Det blev en mycket rolig bilresa, och vi kom förstås fram väldigt sent till middagen.

Tänk dig nu samma bilresa med alla EU:s medlemsstater, deras myndigheter och en superdator i baksätet. Även om meningsskiljaktigheterna inte är fundamentala så riskerar diskussionen om den bästa vägen att bli paralyserande.

Hur ser det då ut i dag, 2026?

I september 2025 deltog jag vid invigningen av JUPITER i Tyskland, en av de största superdatorerna som EuroHPC har finansierat. Det tog många år från idé till invigning. Inte för att utveckla datorn med ny europeisk teknik, utan för att köpa in och installera teknik från andra håll. Den har åtminstone upphandlats så att den också ska fungera för AI-beräkningar.

Sett till världens samlade kapacitet för AI-beräkningar har EU i år omkring fem procent, enligt tankesmedjan Bruegel. Siffran känns igen alltför väl. Även inom kvantteknik dyker den upp: fem procent av de globala privata investeringarna hamnar i Europa, mot femtio procent i USA. Det är som om tiden stått still, men problemet bytt skepnad.

Mandatet för EuroHPC har nu utvidgats till så kallade AI-fabriker och AI-gigafabriker, kort sagt AI-superdatorer. Den här gången kräver investeringarna så mycket kapital att de måste göras tillsammans med näringslivet. EU vill satsa tio miljarder euro och locka ytterligare tjugo miljarder från privata investerare. Återigen är det bråttom, och återigen handlar satsningen om att köpa maskiner och göra dem tillgängliga för forskare, offentlig sektor och företag.

Varför fastnar vi på fem procent? En stor del av svaret är att försprång i infrastruktur förstärker sig självt.

Under samma år som vi byggde upp EuroHPC valde många europeiska företag att köpa molntjänster av de bästa i världen, och att konkurrera med det de byggde på den infrastrukturen. För varje enskilt företag var det helt rationellt. Men för Europa som helhet fick det en annan effekt: de europeiska molntjänsterna inte kunde mäta sig i konkurrensen.

Den som driver infrastrukturen får intäkter som finansierar nästa investering. Den genererar i sin tur mer kapacitet och ny teknik, som lockar fler kunder och ännu mer intäkter. Mellan 2017 och 2022 halverades de europeiska molnleverantörernas andel av den egna hemmamarknaden, från 29 till 15 procent. Bara i år investerar de fyra största amerikanska techbolagen tillsammans omkring 700 miljarder dollar i AI-infrastruktur. EuroHPC:s budget för hela perioden 2021–2027 är omkring tio miljarder euro.

Poängen är inte att vi måste bygga allt själva för att skydda oss. Men genom att leda och utveckla infrastrukturen, snarare än att enbart köpa den, kan vi sätta spelreglerna för framtidens innovationer. Har vi stora ambitioner för svensk tillväxt räcker det inte att vara bäst på att använda andras teknik. Det gäller inte bara datorhallar och chip. AI-modellerna håller själva på att bli infrastruktur, ett lager som allt fler tjänster byggs ovanpå. Den som bygger dem formar också vad som går att bygga, och av vem.

Nu vet vi ungefär hur mycket som hinner hända på tio år. Så var kommer vi att befinna oss år 2035?

Det går att föreställa sig att jag om tio år får delta på invigningen av en av Europas största AI-gigafabriker, kanske kopplad till en kvantdator, förhoppningsvis med en hel del europeisk teknik. Det låter som en framgång, men utan att rikta kritik mot en sådan satsning så är det en deprimerande bild för den som arbetar med AI. För det är samma historia en gång till, nämligen att vi försöker köpa oss i kapp med teknik som andra redan har byggt, tio år för sent. Så långsamt får det inte gå.

Lärdomen från 2016 är inte att vi saknade kunskap. Vi visste vart tekniken var på väg. Det vi saknade var förmågan att agera innan behovet var uppenbart för alla. Heiner Linke beskriver i sin essä hur halvledarindustrin har lyckats med just det, genom gemensamma vägkartor som blickar ett decennium framåt. Jag har inte alla svar, men jag vet att vi måste göra annorlunda för beräkningsinfrastruktur den här gången.

Nästa skifte syns redan. Den enorma mängd beräkningsinfrastruktur som byggs i dag kommer inte att se likadan ut om några år. Krav på lönsamhet och effektivitet kommer att tvinga fram bättre utnyttjande och nya sätt att kombinera olika typer av hårdvara för olika beräkningar. Redan i dag växer det fram företag och samarbeten med nya modeller för att dela och bygga beräkningsinfrastruktur. Där finns en öppning för den som är snabb och beslutsam i sin ambition att vara drivande i utvecklingen.

Så låt mig föreställa mig ett annat 2035:

Sverige är ett av de mest inflytelserika länderna inom AI (eller vad det nu kommer att heta) tack vare den teknik och de tillämpningar vi har utvecklat. Vi kom dit inte genom att stänga gränser, utan för att vi var ambitiösa. Vi gjorde det möjligt att innovera även där andra hade enorma försprång.

Några år tidigare bestämde sig Sverige för att våga pröva nya sätt att bygga och dela beräkningsinfrastruktur, utan att vänta på EU-instrument. Vi bildade koalitioner med länder världen över som har liknande startupkultur och talangtäthet. Offentliga aktörer började agera som tidiga kunder till ny teknik, inte bara som köpare av färdiga tekniska lösningar. Vår fossilfria el blev en konkurrensfördel. Infrastrukturen vi byggde gav inte bara forskare och företag beräkningskraft, den drog också till sig kompetens.

Det som utmärker svensk AI år 2035 är inte bara vilka problem den löser, utan hur den löser dem. Den konkurrerar inte enbart på pris och är inte heller den mest kapitalintensiva. Den bygger på säkerhet, integritet och kvalitet, och körs på infrastruktur som är byggd för att vara ändamålsenlig snarare än störst.

Om tio år gör någon samma övning som vi. De spolar tillbaka till 2026 och undrar vad vi höll på med. Jag hoppas att jag själv sitter där, med en etiopisk pannkaka på tallriken och en autentisk ballad i högtalarna, och kan svara: det var då vi slutade försöka köpa oss i kapp, och började bygga framåt.

Om Hanifeh Khayyeri

Hanifeh Khayyeri har en doktorsexamen i bioingenjörsvetenskap och en gedigen bakgrund inom forskningspolitik. Hon är specialiserad på infrastrukturer inom storskaliga beräkningar (HPC), tillämpad AI, cybersäkerhet och avancerade datormiljöer. IVA-ledamot sedan 2024.