Vi måste lära oss att förändra utan att förbruka
Vad ska vi människor ta oss till när industriell expansionism inte längre tycks vara förenlig med ett gott liv för flertalet? Om vi vill fortsätta att utveckla vår civilisation måste vi sluta vända ut-och-in på planeten – och bli mer innovativa än någonsin.
Vi måste lära oss att förändra utan att förbruka
Vi lever i människans tidsålder. Även om alla geologer inte är eniga om att denna tid bör kallas antropocen, så är bevisningen överväldigande för att människan har en inverkan på planetär nivå. Det mest kända exemplet är förstås klimatförändringarna. Vår användning av fossila bränslen, framför allt sedan industrialiseringen, har inneburit en ökad halt av växthusgaser i atmosfären, som i sin tur lett till stigande temperaturer med omfattande konsekvenser, bland annat försurning av haven.
Mindre känt är de ytor som vår levnadsstil tar i anspråk. Georg Borgström kallade dem redan på 1960-talet för spökarealer – den plats som upptas av jordbruk och djurskötsel. I början av 1900-talet användes ungefär fyra procent av den beboeliga delen av planeten för produktion av mat. I dag är den siffran tio gånger högre, nästan hälften av den beboeliga ytan, och ungefär 80 procent av dessa spökarealer nyttjas för produktion av animalisk föda. Att vi använder så mycket yta för att producera kött kan också illustreras av relationerna mellan vilda och domesticerade däggdjur. Domesticerade bruks- och husdjur väger tolv gånger så mycket som de vilda däggdjuren på planeten, inklusive valar, sälar, delfiner och andra däggdjur som håller till i hav och sjöar. Bara människans tamhundar väger lika mycket som alla vilda landdäggdjur tillsammans.
Kanske ännu mindre känt är hur mycket material människan har producerat, omvandlat och gjort till en del av sin civilisation. Faktum är att detta material nu väger mer än all biomassa på jorden. Uppgiften är svindlande och presenterades i en artikel i tidskriften Nature 2020. Den totala biomassan är summan av alla jordens djur och växter. Djuren utgör bara en halv procent av biomassan, som totalt uppgår till ungefär 900 miljarder ton. Människoproducerad massa är framför allt infrastruktur och byggnadsmaterial, främst betong, grus, tegel, asfalt och metaller. Plast räknas också in, men utgör bara cirka en procent av vikten. Tillsammans uppskattades dessa material år 2020 att väga 1 100 miljarder ton, och fördubblas vart tjugonde år. Precis som när det gäller vår matproduktion har den stora förändringen skett under de senaste hundra åren. I början av 1900-talet var den människoproducerade massan bara tre procent av biomassan. I dag alltså mer än hundra procent.
Denna snabba förändring har pågått en tid men tog verklig fart på 1950-talet, efter andra världskriget, när alla kurvor pekade uppåt. Det är samma fenomen som Heiner Linke diskuterar i sin essä om Moores lag, en exponentiell förändring. Och det hänger ihop. Kemisten Will Steffen och hans kollegor valde att kalla det för The Great Acceleration – den stora accelerationen – med exponentiell förändring både i det naturliga systemet och i det sociala. I det naturliga systemet finns till exempel ökningen av koldioxid i atmosfären, temperatur, havsförsurning och metan; det sociala systemet exemplifierades med bland annat befolkningsmängd, telekommunikationer, stora dammbyggen, fiskodlingar och transporter.
Ser vi oss omkring kan vi slås av mängden prylar och den allestädes närvarande människan. Men att tillväxten är exponentiell är inte uppenbart, och jämförelser kan sätta siffrorna i perspektiv. I den nyutkomna boken Gräv upp, hugg ned, pumpa ut: människan och naturresurserna under 5000 år visar Per Högselius hur de stora talen fördelas på var och en av oss: 300 kilo järnmalm, 50 kilo bauxit, 3 kilo koppar, 4 fat råolja, 8 gram uran. Per person och år.
Ett annat sätt att få syn på vårt resursutnyttjande är att räkna om den energi vår levnadsstil förbrukar till näring. Människor äter vanligen tre mål mat om dagen, och dessa mål kan driva en kropp som väger drygt 60 kilo i globalt genomsnitt. Men om all vår energiförbrukning – allt vi konsumerar och förbrukar som genomsnittliga svenskar – var näring skulle det innebära 300 mål mat om dagen. Och vi skulle vara stora som dinosaurier. Idén kommer från miljösociologen William Catton som myntade begreppet homo colossus i sin bok Overshoot, publicerad 1980. Man kan föreställa sig hur det skulle se ut med dinosaurier som klev runt i Umeå, rev ner kajerna längs älven och trängdes mellan husen.
Tidskriften Ambio grundades 1972 av Kungliga Vetenskapsakademin, och blev därmed en av de första generella miljövetenskapliga tidskrifterna i världen. På framsidan av det första numret illustrerades denna användning med en grävskopa i färd med att inte bara hämta resurser ur naturens inre utan till synes även slösa bort dem. Illustrationen satte fingret på en pågående process som vi i dag har mycket god kunskap om. Den amerikanska historikern Gabrielle Hecht har kallat det för att vi vänder jorden ut-och-in.
Denna resursanvändning är grunden för vårt välstånd. Under lång tid har vi betraktat denna process som god, och ordet naturresurs antyder att det är något som står till vårt förfogande, något som vi kan, och till och med bör, förädla och förbruka. Men det blir nu alltmer uppenbart att vi bokstavligt talat håller på att undergräva hela civilisationsbygget med vår resursanvändning. FN:s internationella resurspanel (IRP) publicerade en rapport i februari 2026 som understryker hur viktig resursfrågan är för Agenda 2030. Slutsatsen är tydlig: Vi måste hitta nya sätt att förändra, utan att förbruka.
Detta är den riktigt stora utmaningen för framtiden, som kräver en innovativ förmåga av historiska dimensioner. Vi måste klara förändring inom planetens gränser och börja se till den människoproducerade massan som den främsta källan för resursutvinning. I detta kolossala bygge finns nämligen en otrolig rikedom som vi kan använda igen och på nya sätt. En del av detta består av det vi nu kallar återbruk och återvinning, men skalan måste skifta och hastigheten måste öka. Om vi ser till vårt elektronikskrot – 62 miljoner ton globalt under 2022 – är det bara drygt 20 procent som vi är säkra på att vi samlar in och tar hand om på ett ansvarsfullt sätt. Här finns enorm potential som samtidigt skulle kunna minska trycket som avfallet utgör på naturen.
Parallellt behöver resursutnyttjandet minska och en mycket högre effektivitet drivas fram. Men utmaningen är inte bara ingenjörsmässig utan handlar i lika stor utsträckning om beteendeförändringar. För det räcker inte bara med effektivare teknik. En bensinmotor som drar mindre kan leda till mer körning eftersom kostnaden för de extra milen ändå sjunkit; en energieffektivare lampa kanske innebär att man köper in två eftersom de är så billiga och drar så lite. Sådana rekyleffekter, som riskerar att äta upp det utrymme som innovationerna har skapat, har varit kända länge, och måste även i fortsättningen undvikas.
Idéer om framtiden har alltid formats av sin samtid och aldrig blir det tydligare än när man tittar på historiska visioner där man förställde sig det som skulle komma. När vi till exempel betraktar 1950-talets högt flygande planer, ibland i bokstavlig bemärkelse, slås vi omedelbart av hur fast de satt i nuet, trots sin fantasi och kreativitet. Och inte undra på det. Det är en bedrift att tänka ut något dittills otänkbart. Idéer om framtiden i dag är mycket mer krävande, eftersom vi har insett att den expansionism som länge har kännetecknat mänsklig civilisation inte är förenlig med ett gott liv. I alla fall inte för fler än några få och i alla fall inte på sikt.
Våra system för att värdesätta måste därför förändras i grunden, bokstavligt talat. Vi kan inte fortsätta att vända jorden ut och in utan måste ta vara på det vi redan har grävt upp. Mästaren visar sig i begränsningen, i det tillräckliga. Det måste bli giltigt igen. Vi behöver ett nygammalt sätt att se på resurser. Det kräver samarbete och ny kunskap. De barriärer mellan olika kunskapsområden som råder i våra moderna samhällen måste överbryggas. Humanister måste tala med ingenjörer och jurister med ekologer. Vi behöver specialisering, men framför allt behöver vi kunna tala med varandra, över gränserna.
Det är svårt förstås, annars hade det förmodligen sett annorlunda ut. Men vi gör inte saker för att det är lätta, som John F Kennedy sa i sitt berömda tal inför Apolloprojektet, utan för att de är svåra. Och, bör man tillägga när det gäller vägen mot ett mer hållbart samhälle, för att vi måste.
