IVAs vd - Picking winners

Kära IVA-vänner,

5 600 miljarder kronor. Så mycket har Sydkoreas president Lee Jae-myung lovat att investera i den inhemska halvledar- och AI-industrin de kommande 20 åren. Målet är att skapa världens största halvledarkluster i Yongin City och skapa en helt egen AI-infrastruktur och teknologistack (hela kedjan, från chip till moln) utan beroenden av utländsk teknik (läs USA och Kina). Men planerna stannar inte där. Sydkorea erbjuder en tredje lösning för länder som inte vill välja mellan, eller bli beroende av USA eller Kina. De riktar sig mot marknader i utvecklingsländer i Sydostasien, Mellanöstern och Nordafrika, men även Europa.

Sydkorea ser det nya geopolitiska läget som en stor möjlighet. Och är det någon som kan dra nytta av denna nya värld, så är det just dem. När Saudiarabien drabbades av exportkontroller från USA öppnade de i stället dörren för koreanska AI-företag. Bara ett av många exempel.

Jag har nyss kommit tillbaka till Sverige efter ett mycket intressant besök i Seoul, där jag fick tillfälle att resonera med företrädare från såväl myndigheter som industrin och start up-sektorn. Regeringen har bestämt att de ska bli världsledande och autonoma inom AI och de gör allt för att lyckas. Metoden stavas strategiska statliga prioriteringar med målet att bygga en helt inhemsk AI-stack. Det sätt som regeringen stöttar och driver fram världsledande teknikbolag har mycket lite att göra med det vi i Europa traditionellt förknippar med statsstöd eller industripolitik.

Sydkorea bedriver ett slags industripolitik, ja, men det handlar om statliga prioriteringar av utvalda strategiska teknikområden, inte om att rädda industrier på nedgång. Picking winners handlar i Sydkorea inte om att hålla enskilda företag vid liv (de förstår mycket väl att staten är en dålig bedömare av business case) utan istället om att identifiera branscher/teknikområden där de har potential att bli globala ledare. Mot bakgrund av den nya geopolitiska verkligheten och snabba teknikutvecklingen har regeringen nu riktat fokus mot halvledare, AI, batterier, grön omställning, energieffektivisering och teknologisk suveränitet.

Staten vågar prioritera. De använder en blandning av riktad FoU finansiering, skatteincitament, kreditstöd, offentlig upphandling, regelverk och klusterpolitik för att driva fram globala vinnare inom de utvalda teknikområdena. Den sydkoreanska modellen innebär också att staten driver fram en tuff konkurrenssituation mellan företagen. Ta Rebellions och FuriosaAI som exempel. Två sydkoreanska AI-startup som är seriösa utmanare till Nvidia. Konkurrensen mellan dem – och andra inhemska techbolag – är stenhård och säkerställer att statliga incitament och stöd inte gör företagen ineffektiva eller tröga utan håller de på tårna. Lägg därtill det faktum att Sydkorea investerar nästan fem procent av BNP på forskning och utveckling (offentliga och privata investeringar tillsammans), medan EU-genomsnittet knappt når upp till två procent.

Jag tror att vi skulle ha en del att lära av Sydkorea. Som ekonomhistoriker är jag hälsosamt skeptisk inställd till begrepp som ”aktiv industripolitik” och statsstöd, framför allt när det hindrar strukturomvandling, slår ut marknadskrafter eller får företagen att fokusera på att skaffa sig fördelar av staten istället för att vässa sin konkurrenskraft. Men jag tror att vi behöver uppdatera både vår gamla världsbild och våra ekonomiska teorier och vi måste fundera på statens roll i teknikutveckling och industriell transformation.

På senare tid har jag noterat ett mer nyanserat och pragmatiskt resonemang hos en del ekonomer och institutioner. Världsbanken publicerade nyligen en rapport där de delvis omdefinierar och delvis gör upp med sin tidigare dogmatiskt negativa inställning till statligt stöd. Belgiens riksbankschef Pierre Wunsch ifrågasatte nyligen den för norra Europa så utmärkande frihandelsfundamentalismen i Financial times: ”Openness to trade and strict state aid rules work in a world that was rule-based. This world is gone and if you stick too much to a world that is gone, you’re just naïve”. Wunsch menar att denna dogmatiska inställning hämmar Europas konkurrenskraft inom ny teknik. Varför ska vi hålla fast vid ”level playing field” när ingen annan gör det?

Är det dags att reflektera över statens roll i teknikutvecklingen? På flera håll ser vi nu att staten tar en betydligt mer aktiv roll i att prioritera teknikområden, innovationsmiljöer och ekosystem, samtidigt som man låter marknadskrafterna jobba. Sverige är en mycket liten marknad och våra företag är därför helt beroende av att EU:s inre marknad fungerar. Hur kan den svenska staten (eller EU) ta en tydligare roll när det gäller att aktivt prioritera strategisk kapacitet?

I höstas presenterade IVA en analys som kartlägger Sveriges position inom 48 strategiska tekniker och denna vecka lägger vi fram två rapporter inom prioriterade teknikområden: en om avancerad produktion och en om halvledare. Välkommen att anmäla er till presentationerna.

Sydkorea är mycket hårt drabbat av krisen i Mellanöstern och blockaden av Hormuzsundet, eftersom man är extremt beroende av olja och gas och råvaror som helium och brom från regionen. Jag följer med noggrannhet hur de hanterar denna nya kris, men givet att Sydkorea har många goda förutsättningar såsom en stark industri, en stor inhemsk marknad, världsledande forskning och teknik samt en beprövad strategisk kapacitet tror jag att de kommer att klara av även den här krisen.

Vd-orden publiceras på svenska i IVAs nyhetsbrev, och på engelska på IVAs LinkedIn.