Vårt uppfordrande arv
Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) bildades 1919 med tekniken och vetenskapen som grund - men samtidigt tydligt förankrad i företagande, arbetsliv och samhällspolitik. Ingenjören sattes i sitt sociala sammanhang.
Tiden var spänd, ryska revolutionen hade just ägt rum och oron spillde över till Sverige efter krigets nödår. Läget på arbetsmarknaden var konfliktfyllt efter storstrejken 1909, den allmänna rösträtten stod för dörren med en total omritning av det sociala och politiska landskapet. Fredsoptimism rådde, även om djupa konflikter bestod runtom i världen. Samtidigt fortsatte den industriella omvandlingen och urbaniseringen av Sverige oförtröttligt. Världen befann sig i rörelse, men det var inte tydligt vart.
Sverige valde vid den tidpunkten en väg av samarbete och samförstånd. Vägen var inte självklar och inte enkelt beträdd, men det blev ändå så, och många olika krafter kunde finna gemensamma intressen.
IVA fick en central roll i arbetet med att skapa en sammanhållen och långsiktigt hållbar samhällsmodell ur alla de motstridiga krafter som möttes under perioden efter första världskriget. Akademien tog på sig rollen att finansiera och organisera teknisk forskning, och förde redan efter första världskriget resultaten av den militära forskningen in i civila tillämpningar – det som idag kallas dual use. I praktiken fungerade IVA som ett industriministerium, och lade grunden för många initiativ som sedan kom att bli myndigheter och råd för teknisk forskning och utveckling under efterkrigstiden. Några exempel på IVA-initiativ som lever än idag är Tekniska muséet, det statliga forskningsinstitutet RISE och det som först kallades ”teknikattachéer” men numera heter innovations- och forskningsråd.
Här finns alltså ett uppfordrande arv, ett svenskt förhållningssätt präglat av rationalitet och inkludering, med höga ambitioner om att förena välstånd och fördelning, ledning med deltagande, nationella mål med internationella sammanhang. I orostider gäller det att veta vem man är, vad man är bra på och vad som krävs för att ta sig an det nya. Detta är inget att rädas, tvärtom är det en svensk specialitet att våga lämna det gamla och omfamna det nya – inte genom att hejdlöst kasta sig ut i det okända, utan genom att ta ett samlat grepp och tänka brett.
