IVAs vd - om europeiskt försvar

Kära IVA-vänner,

Idag tar Danmark över ordförandeklubban i EU. Danmark är nummer två i den trojka som leder unionens rådsmöte dessa tre terminer, mitt emellan Polen och Cypern. När trojkan fastställde sina gemensamma prioriteringar senhösten 2024 hade vi ett annat världsläge: Trump hade visserligen vunnit presidentvalet i USA, men ännu ej tillträtt. Försvarsminister Hegseth hade ännu inte hållit sitt beryktade tal vid München-konferensen, och Ukrainas president Zelenskyj hade ännu inte blivit utskälld i Vita huset. Den transatlantiska relationen var alltjämt varm och förutsägbar.  

Jag ska ärligt säga att jag blev förvånad över den realpolitiska skärpan och säkerhetsfokuset i prioriteringarna som trojkan presenterade för sex månader sedan, eftersom vi då levde kvar i föreställningen om den gamla världsordningen. Jag tror inte att det är en slump, utan jag tror att vi har realpolitikerna Donald Tusk och Mette Frederiksen att tacka för denna framsynthet.  

Ordförandetrojkans slogan är ”Security, Europe!” med målbilden att stärka EU:s säkerhet i alla dimensioner. När Danmark nu tar över ordförandeskapet har prioriteringarna skärpts ytterligare: "For me, the most important thing is to rearm Europe. That's my starting point, and that's my conclusion in all discussions. Because if Europe is not able to protect ourselves and to defend ourselves, then it's game over at some point," sade Danmarks statsminister Mette Frederiksen när hon presenterade prioriteringarna tidigare i somras.  

Med “rearm Europe” kommer också en prislapp. Det är Mette Frederiksen inte omedveten om. Därför var det inte någon överraskning när hon samtidigt deklarerade att hon tar Danmark ur den grupp medlemsländer som bär smeknamnet ”Frugal four” (Danmark, Österrike, Nederländerna och Sverige) som stod för en stram och återhållsam inställning till EU:s utgifter. Även detta är ett klokt beslut, givet det geopolitiskt mycket allvarsamma läge vi befinner oss i och de stora investeringar i försvarssektorn som vi står inför. Hur den svenska regeringen resonerar gällande ”frugal four” vet jag inte, men jag noterade med glädje förra veckans blocköverskridande överenskommelse om en historisk utbyggnad av det svenska försvaret med hjälp av lånefinansiering.   

Gott så. Vi måste investera nu, men vi måste också investera rätt både på nationell och internationell nivå. Jag tror inte att ökade försvarsinvesteringar per se är bra för ekonomin. Allt handlar om vad vi investerar i, hur vi gör det och att vi gör det skyndsamt. Det finns ett behov av, och en tillfredsställelse i, att investera i ett starkt försvar här och nu. Men vi måste också bygga för framtiden.  

Därför behöver vi nyttja de stora satsningarna för innovation, inte bara köpa från hyllan. Vi har gjort det förut när utvecklingen av Viggen var en viktig drivkraft för framväxten av internationellt ledande IT-kompetens i Sverige. Vi behöver hitta de nya modellerna för att inte bara bygga försvarsförmåga, utan försvarsinnovationsförmåga. Betydelsen av detta är tydligt på marken i Ukraina varje dag. 

Framtidens försvar kräver modiga beslut kring innovation idag – som till exempel att öppna upp forskningsfinansiering för dual use – för såväl civila som militära ändamål. I de fredsälskande medlemsländernas självbild har denna åtskillnad länge varit ett adelsmärke, men nu är verkligheten en annan. Realpolitiker som Tusk och Frederiksen begriper detta.  

Europas ledare ser en utmaning i de många olika försvarsmaterielsystem som idag finns hos medlemsländerna. Ett exempel är ett dussintal olika bandvagnar i Europa jämfört med USA som endast producerar ett fåtal. Likadant ser det ut för andra typer av försvarssystem: signalspaning, ubåtar och fartyg samt stridsflyg. Jag vet inte om en konsolidering i strikt bemärkelse är eftersträvansvärt eller ens möjligt, utan snarare handlar det om att utveckla samarbete mellan industrier samt gemensamma upphandlingar medlemsländerna emellan. SAFE-instrumentet som arbetades fram under det polska ordförandeskapet är ett viktigt steg i denna riktning. Att Europa behöver en tydlig försvarsindustristrategi för hur framtidens försvarssystem ska utvecklas och produceras är inte bara önskvärd, utan ett måste, nu när Europa framöver måste ansvara för sin egen säkerhet.  

EU:s 450 miljoner invånare behöver och förtjänar ledare som prioriterar säkerhet och trygghet, samtidigt som man är aktsam med skattebetalarnas pengar. Det jag ser när jag blickar ut över Europa ger mig tillförsikt.  

Vd-orden publiceras på svenska i IVAs nyhetsbrev, och på engelska på IVAs LinkedIn.